Mer än halva mitt liv har handlat om vikt

Vet ni vad jag ser mest fram emot när jag har nått min målvikt och lärt mig att få ett sunt förhållande till mat och inte behöva pendla i vikt hela tiden?

Det jag ser mest fram emot är att kunna fokusera på annat. Att inte hela min tillvaro ska kretsa kring mat och min vikt. Att jag inte hela tiden ska behöva gå runt och tänka på hur tjock jag är – för det gör jag ju, även om jag vill stå upp för allas rätt att se ut som de vill, hur tjocka eller smala de än är. Det har med min självbild och självkänsla att göra och att jag har växt upp i ett helt knasigt samhälle när det kommer till skönhetsideal och kvinnors relation till sina utseenden och sin vikt.

Jag har ju så mycket annat jag vill ägna hela min kraft åt: Alla mina idéer, alla romaner jag vill skriva (jag har ju trots allt fått ge ut en, vore tråkigt att sluta då), alla seriealbum jag vill skapa, alla artiklar jag vill skriva och så vidare, och så vidare. Det är inte så att jag nu går och väntar på att livet ska börja, absolut inte. Jag ägnar mig åt dessa saker även nu men HELA tiden, vad jag än gör, så är vikten som en skavande prick någonstans i det mentala synfältet som aldrig lämnar mig ifred.

Sedan jag var typ 13 år så har hela min tillvaro handlat om vikt på ett eller annat sätt. Antingen har jag tänkt på socker nonstop och vräkt i mig choklad i smyg, eller så har jag varit inne i någon diet eller metod som jag för tillfället ägnat all kraft åt. Jag har hunnit med MASSA annat också för guds skull, men detta har alltid varit en stor del av min tillvaro. Det är absurt när jag tänker på det. Jag är 30 år och trött på att alltid behöva vara så medveten om detta. Sedan inser jag att jag som sockerberoende nog aldrig helt kommer kunna släppa maten så klart, för då barkar det käpprätt åt skogen igen. Men att kunna slappna av, vila i att jag är helt okej.

Tänk vad skönt hörni – att jag nu får lära mig från grunden, inga ätstörnings-galna teorier eller dieter. Ingen fixering vid att väga mig var och varannan dag. Det är jobbigt och jag har träningsvärk varje dag just nu, men det kommer vara SÅ värt det i slutändan.

Hur är ert förhållande till er vikt?

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik, skönhetsideal. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Mer än halva mitt liv har handlat om vikt

  1. Anna skriver:

    Likadant! Är 26 nu och tänkte vid nyår att 2014 får vara sista året som tjock för precis som du säger så tänker man på det dagligen, så fort man tittar i spegeln eller böjer sig fram, gå i trappor etc. Att vara begränsad av sin kropp ”självvalt” är vidrigt, eftersom självhatet blandas med rådande skönhetsnormer och känslan av att aldrig passa in. Kör precis som du långsamt och lagom, you go girl!

  2. Petra skriver:

    Känner igen mig själv i allt du skriver och nu vid 47 års ålder så har jag valt en väg som jag aldrig trodde var möjlig. Så många år som jag slösat bort med att tänka så mycket på min vikt och aldrig lyckats. Vet att du inte tycker att en operation är en väg som du vill välja men för mig har det varit 100% lyckat. Viktnedgång på 41 kg på ett år och nu 24 i BMI. Mitt liv har börjat på nytt och nu kan energin användas till mycket roligare saker!

  3. Loppan skriver:

    Jessica, det tar aldrig slut! Man går upp och ner, så håller det på hela livet. Det man lär sig med åldern är väl att vikten spelar mindre roll men att man ända kan känna sig bekväm med sig själv. Träna, ät, njut och lev…. och lycka till

  4. Anette skriver:

    Överviktig men har inte alls samma plågsamma självbild som du. Pendlar upp och ner samt tränar mer eller mindre i perioder. Det här är jag, take it or not!
    Däremot är jag medberoende åt min psykiskt instabila mamma och det tar sig samma uttryck som din viktfixering. KBT har hjälpt mig att studera mina osunda vanor… Lycka till. Du kämpar på bra! Fundera på någon form av backup, en stor känsla av tomhet kan uppstå när man ändrar ett halvt livs tankesätt.

  5. Katarina skriver:

    Även smala – vilket jag är – har ofta ett osunt förhållande till sin kropp ( utseendehetsen handlar ju om mer än bara vikt). Därför är det viktigt att inte ha som mål att bli snyggare när man går ner i vikt utan målet måste vara känslan i kroppen av att ha energi och kunna röra sig fritt utan smärta och konstanta svettningar och lårskav…
    Man ser i princip likadan ut, smal som fet. Man blir liksom inte Cindy Crawford bara för att man väger lite mindre. 🙂

  6. Madde skriver:

    Känner igen det. Det blir en fixering och man kan inte öppna en tidning eller gå ut i cybervärlden utan att man blir smått överfallen av massa tips.. Själv tror jag på kalori in- kalori ut. Och tror på detta: Ät allt men inte hela tiden. Har märkt att godissuget kommer då jag inte får oftast. Nu när jag får lockar det inte…

  7. Lise skriver:

    Vet precis hur det är! – var aldeles för tunn i 1990-1992 (50 kilo) och sedan dess kämper jag med vikten (85 kilo) – borde väga ungefär 62 kilo (170 cm hög) – och allt handler om vikten, om at äta rätt, om att jämföra sig med andra (tunna kvinnor) – att stå emot godissug – såååå trött på det!!

  8. Caroline skriver:

    Samma här, tänker ständigt på vikt och mat samt har ett osunt förhållande till mat och att äta. Gick med i viktväktarna vid 12 års ålder på inrådan av skolsköterskan samt min familj. Gick ner och vägde sen väldigt lite då jag tränade oerhört, blev skadad och gick upp. Har nog testat alla möjliga ”dieter” från viktväktarna till lchf. En doktor sade en gång ”men släpp bara allt som har med maten att göra”..inte så lätt när det ligger konstant och gnager..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s