Måttband i stället för våg


Katten skulle nog också behöva ett måttband…!

Den här veckan ska jag berätta lite mer om vad som gäller för mig på olika fronter nu. Jag har ju börjat en helt ny grej: Personlig tränare, nytt gym, nya rutiner. Jag delar upp inläggen i olika delar. Och vi börjar med något jag har svårt att ställa om till: Måttband i stället för våg.

Hela livet, sedan jag var 13 år, har jag pendlat upp och ner i vikt. Jojobantat, vägt mig, obsessat kring olika metoder. Jag har räknat kalorier, jag har räknat points, jag har räknat kilon och nojat över att vågen visat olika från dag till dag. Jag har gått upp i vikt och förträngt att jag har gått upp i vikt. Vi snackar tjugo-tjugofem kilo per gång, helt vansinnigt. Sedan har jag gått ner igen med mycket möda och besvär. Ja, det där har jag ju skrivit om här många gånger.

Nu ska det här bli hälsoresa på RIKTIGT: Koppla bort kalorier och lära mig se vad som är en hälsosam portion. Vänja mig vid att NOGA planera varje dag så att jag aldrig kan hamna i förnekelse och ursäkter för att äta onyttigt. Vänja mig vid att inte fokusera så mycket på vikten utan i stället fokusera på just detta: Att få en hälsosam kropp. Att få en frisk kropp som orkar bära mig genom livet. Då är det betydligt viktigare med måttband än våg.

Därför kommer jag ju bara väga mig en gång i månaden nu och mäta varannan vecka. Ni anar inte hur många gånger jag redan efter en vecka har velat väga mig ”bara för att”. Men vad är poängen med det – att bli besatt igen? Att bli besviken? Det håller ju aldrig i längden, motivationen vänder alltid och då blir det katastrof. Därför är det här vad som gäller: Att lära mig leva som en hälsosam människa. Att avdramatisera maten. Att avdramatisera de ätstörda och illvilliga missbruksbeteenden som jag går och dras med.

Det är svårt, ska ni veta. Men i längden kommer det vara så skönt att veta att jag står på stadig mark och att minsta vindpust inte får mig att rasa rakt ner i ett träsk av daim, kanelbullar och m&m’s. I det träsket mår jag nämligen inte bra, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Hur ser ni på det här med våg vs. måttband?

Annonser
Det här inlägget postades i Vägning, Viktnedgång. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Måttband i stället för våg

  1. Anne skriver:

    Du får gärna lägga upp bilder samt recept på maten du äter 🙂 så man får tips! Jag känner igen det där med vågen, bara den i sig kan bli ett beroende. Väga sig en gång i månaden tror jag kan vara bra.

  2. Anne skriver:

    Vad kostar det med pt? Så som du planerat? Främst för att jag skulle vilja men är rädd att det är så dyrt.

  3. Carro skriver:

    Kastat vågen för några år sedan. Mäter mig inte heller, utan går mer på hur kläderna känns eller spegeln. Mindre ångest för mig.

  4. Väger mig varje dag – viktigt för mig. Mäter mig när jag kommer ihåg. Det VIKTigaste för mig är löpningen 🙂

  5. Katarina skriver:

    Först ett trist svar: det spelar ingen roll vad andra gör, gör det som funkar för dig! 🙂
    Sedan tror jag att om du verkligen vågar se dig själv på riktigt och inte förneka (vilket du beskriver att du gör när du mår dåligt och går ner i snaskträsket) hur kroppen ser ut och hur klänningen sitter så behövs varken våg eller måttband. Då vet du vad och hur mycket du har ätit, hur mycket du har tränat och hur du egentligen mår. Utan förnekelse. Ibland tror jag att hyperkänslighet inte handlar om att en person lättare mår dåligt utan snarare när den mår dåligt – vilket vi alla gör ibland – blir stressad över att må dåligt, dvs sämre på att hantera må-dåligt-känslan (MDK). Förnekelse är t ex ett dåligt sätt att hantera MDK. Att fullständigt gräva ner sig i MDK är ett dåligt sätt att hantera MDK. Istället för att skapa drama kring alla känslor så kan en försöka vara mer av en japan (tänk mr. Miyagi :-)) med ett stoiskt förhållningssätt till yttre situationer och även sig själv. En sådan person har mindre behov av extern bekräftelse såsom vad måttband eller våg ger då den redan vet vad som är, hur det är och varför det är. Det är dit du ska nå (ja, vad gäller ditt fysiska och mentala välbefinnande i förhållande till din kropp. Tror du har bra koll på ditt arbete och din förmåga där utan yttre måttstockar :-)).

  6. Monica skriver:

    Jag slängde ut min våg när jag var 23 på rådet från en sköterska på min dåvarande arbetsplats. Idag är jag 59 år och mor till tre vuxna barn som har haft förmånen att slippa växa upp med en våg i huset. Jag vill påstå att det har gjort dom gott. De har aldrig varit fixerade vid vikten via vågen trots att de har ”skiftat i storlek” genom åren. Måttband är är bra att använda om man gillar det. Man kan också låta sin PT, läkare, sjukgymnast, kost/hälsorådgivare eller någon annan som har de rätta mätinstrumenten att mäta alla slags värden med jämna mellanrum för att se hur långt man kommit i sitt målsarbete på vägen mot ett sundare liv.

  7. Anna skriver:

    Jag slutade väga mig för några år sedan. Önskar att jag hade mätt mig när jag var som störst, men glömde det. Har dock foton på mig själv i bara underkläder från den tiden. För mig är vikten inte så viktig utan mer hur jag känner mig. I dagsläget har jag en stark kropp som fixar tuffa styrkepass på gymmet och som fixar att jogga en mil. Att jag sedan känner på kläder och ser på mig själv att jag tightat till kroppen är en skön bonus. Jag har fortfarande kg kvar jag skulle vilja bli av med, men det är ingen panik.
    Lycka till med att vänja dig av med vågen och med allt annat!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s