30-årskris?

På onsdag fyller jag 30 år. Det är bara ännu en ålder i raden av åldrar, samtidigt är det ju något av en milstolpe. En garanterat vuxen ålder. Ändå känner jag mig inte vuxen, vilket får mig att misstänka att jag aldrig riktigt kommer göra det. Jag kommer nog aldrig ha villa, volvo, två barn, fast heltidsjobb, semesterresor på vintern osv. Det är inget fel på det livet, jag sätter mig verkligen inte till doms över hur någon annan väljer att leva sitt liv. Men det passar inte riktigt mig. Jag är alltför rastlös, alltför intensiv och o-organiserad tror jag. Dessutom har jag sedan ett gäng år tillbaka lovat mig själv att aldrig ha ett fast heltidsjobb på ett ställe. Varför? Jo, för att jag alltid vill ha utrymme, tidsmässigt, för mitt skapande. Mitt skapande är och förblir det som är viktigast för mig, på den professionella fronten.

Ändå upptar mina sysselsättningar just nu antagligen betydligt mer än heltid och jag har föga ork att skapa. Men när inspirationen kommer brukar jag få en himla fart, och jag har massa idéer på vad jag vill genomföra för projekt.

Men någon 30-årskris har jag inte, såvitt jag vet. Jag började spana efter rynkor redan när jag var kanske 24, och är liksom så pass analyserande till min natur att jag har relativt stor koll på hur jag funkar som person. Det jag kan känna är att livet rinner ifrån mig utan att jag skapar tillräckligt mycket. Jag vill ju vara sådär kreativ som Tove Jansson till exempel, eller Patti Smith. Bara non-stop-skapa för att skapa är det viktigaste uttryckssättet för mig. Den känslan är dock inte ny för i år, den har jag haft sedan tonåren.

I stort känner jag mig tillfreds med mitt liv och min situation. Det är just vikten som tynger mig (bokstavligen och mentalt!) mest, eftersom den gör att jag får värk i kroppen på olika sätt. Det känns därför väldigt skönt att jag bara nu på sistone har fått verklig ordning på matlådor och mellanmål osv. Inga fler snabba mackor i farten, ingen onödig kafémat. Allt som krävs är planering med utrymme för spontanitet, och det gäller väl också hela mitt liv!

I morgon ska jag ha lite 30-årskalas här hemma. Att jag lyckades med konststycket att orsaka strömavbrott i badrummet vilket kommer behöva åtgärdas av elektriker i morgon bitti (på jour!) är inget vi behöver tala högt om. Och heller inget som vittnar om en särskilt hög ålder, snarare tvärtom…!

Hur förhåller ni er till er ålder?

Annonser
Det här inlägget postades i Vardag. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till 30-årskris?

  1. Lena skriver:

    Hej! Jag ÄLSKAR att bli äldre! På riktigt alltså. Kan inte vänta tills jag fyller 50 eller 60… Jag vet, jag är knäpp! Ha ha! Fast det kan ju ändras när man väl närmar sig. Kram och trevlig helg!/ 47-åringen.

  2. Har fyllt 50 och i och med det startade jag mitt livs VIKTigaste resa. Ska ner 30 kg (har 14 kg kvar) och har börjat med löpning ett par mil i veckan. Har aldrig mått bättre 🙂 Glad lördag och grattis i förskott.

  3. Madde skriver:

    När jag fyllde 30 hade jag världens kris. Nyskild, inget fast jobb, ett boende jag hatade mm. Man tycker man ska vara ”vuxen” då och ha allt klart. Så är det inte. Fylla 40 var det bästa jag gjort och ser fram emot 50årsdagen som infaller om ett par år.

  4. catta skriver:

    Fyller snart 34 år. Har kämpat med ”ätstörningar” sen 15 års ålder och har insett att jag inget hellre vill än att bli kvitt tankar på mat och vikt hela tiden. Stötte på ordet leptin för två veckor sedan och läste på både om hormonet leptin och om dopamin och om vad det gör med oss om vi bildar för mycket eller för lite av det i vår kropp. Det har faktiskt hjälpt mig att få en klarare bild varför det är så svårt med mat osv. Ett tips är att läsa lite om det, det hjälper oss att förstå lite om oss själva, våra val och varför vi handlar som vi gör. Leptin heter det.

  5. Susanne skriver:

    Har tre barn två bilar en villa och fast jobb, fast vi bytte bort det livet och flyttade till Sydney, barnen är ju kvar och huset uthyrt men vi ville ha en stort äventyr hela familjen. Nu har vi bott här 18 månader. Jag fyllde 40 år förra året
    och lite ångest den dagen, känner mig ju som 32 år. Men tanken på att vi tog tre skolbarn var av två inte kunde språket tyder väl på att man är mogen med en ungdoms nyfikenhet???:)

  6. jag skriver:

    HEJ…Jag känner mig gammal vid 33 år och oattraktiv kanske för att jag är tjock…

  7. Katarina skriver:

    Grattis i förskott!! 🙂 Tiden går fort, utnyttja den väl. Det är bra att skynda långsamt och ta sig tid att reflektera också, men i din ålder är det vanligast att kvinnor försöker vara alla till lags och därmed sätter sig själva i andra, tredje eller sista hand. När en sedan närmar sig fyrtio lackar man ur på alla otacksamma jävlar i ens närhet som inte ens har vett att värdera all hjälp och börjar fokusera lite mer på sig själv. Hur det yttrar sig kommer du att märka om ca 10 år. Ta hand om dig under tiden också innan du blir förti o förbannad. 😀

  8. Elin skriver:

    Åldern inne på mitt 39 år och jag är mer tillfreds med mig själv nu än när jag skulle fylla 30. Dels för att jag mognade sent jag fick mina svårigheter konstaterade som vuxen / ADD och dyslexi) vilket kanske gör att folk upplever mig yngre än vad jag är. Ser yngre ut än vad jag är och det har väl varit min starka sida att jag kunnat umgås med flera olika åldrar. Klart det har blivit problem med män som ansett sig veta vem jag är allt för snabbt och avfärdat mig trots att vi hade väldigt mycket gemensamt, för att småsaker retat dem i min personlighet eller beteende. Det är nog för att de är väldigt ointresserade av människor som ej är slätstrukna som jag inte anser mig själv vara. Dom som tänker på mig som ett problem blir lätt ett problem för sig själva i längden. Har sett mina erfarenheter från 2006 och framåt som prövningar och ej som misslyckanden som några tycks tro. Umgås med dem som accepterar mig som den jag är och då känner jag inte av mia svårigheter med vissa sociala sammanhang. Jag är inte alla till lags och det har gjort att jag selekterat kring vilka jag anförtror mig åt generellt. var ganska naiv speciellt mellan 20-30 års åldern…..jag känner mig inte förbi men givetvis har jag mod att stå upp för mig själv nu med facit i hand och lite mer råg i ryggen att säga i från när jag känner mig utnyttjad. En del som jag umgicks med för 11/2 sedan vågar inte se mig i ögonen i dag. falska hjävlar hycklare!.

  9. Anne skriver:

    Tre dagar utan nytt blogg inlägg vad har hänt? Vi e trogna läsare som väntar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s