X antal ikapprecensioner

För det första: Det har varit så himla mycket för mig senaste veckorna att jag fått prioritera det som är viktigt. För det andra: jag LÄSER åtminstone, även om det har blivit mindre bloggande. Men nu fortsätter jag ikappbloggandet i en rasande fart. Idag bjuder jag på recensioner skrivna av mig som tidigare publicerats på de gemensamma kultursidorna för bl a Nerikes allehanda och Västerås Läns tidning. Ni får ursäkta olagligt långt inlägg men för att vara ärlig vill jag bara beta av detta för min egen skull (!) så att jag kan återgå till att använda min bokblogg på ett mer meningsfullt och intressant sätt.

Marie Morin – NU blir det bra

Marie Morins femte roman kretsar kring Wivi, en nervig kvinna som inte riktigt orkar med sitt eget liv och som därför dövar det jobbiga med starka lugnande tabletter. Men det börjar förstås långt tidigare, i en ungdom då Wivi träffar en stilig militär i sin hemtrakt Boden. Deras hastiga förälskelse blir till ett äktenskap och flera barn. Wivi, som tidigare har jobbat i en tid då arbetande kvinnor var ganska nytt i Sverige, frustreras av att inte hitta något nytt arbete och kastas mellan alkoholism, depressioner och mentalsjukhus. Hennes barn växer ändå upp och hon lyckas hjälpligt foga samman de många delar som krävs för att vardagen ska fungera. Men när den rasar, vardagen, så rasar den hastigt och virvlande ner i ett mörker.

Även om Morins roman ofta blir enahanda, med långa överflödiga partier som gott kunde ha strukits och lämnat plats för det essentiella, skildrar hon på ett trovärdigt sätt sin karaktär Wivi. Romanen bygger delvis på verkliga journalanteckningar och utspelas i en tid då man ännu inte var van vid kvinnors känslor. När ångestdämpande tabletter i stil med Sobril lanserades på den amerikanska marknaden, använde man sig av begreppet ”hemmafruvitaminer”. Ett piller som dövar all leda och oro, ett piller som gör vilken husmor som helst både foglig och självgående. Här har tabletterna nått till Sverige och läkaren i romanen tycks tveka bara en aning innan han skriver ut ännu en burk till Wivi. På så vis blir NU blir det bra också ett spännande tidsdokument.

Märta Holmerin – Aldrig vid din sida

Ett återkommande problem med egenutgivna böcker är att korrläsningen ofta är begränsad och korrfelen kan därmed sätta käppar i hjulet för en alltigenom angenäm läsning. Så är även fallet i Märta Holmerins deckare Aldrig vid din sida. Det vore fint om egenutgivare lägger ner mer energi på detta moment och anlitar professionella korrekturläsare, då det ger ett betydligt mer seriöst intryck. Med det sagt handlar Holmerins bok om att en äldre kvinna har hittats mördad på Gotland mitt i heta sommaren, under Stockholmsveckan. Poliserna får skifta fokus från fulla turister till detta plötsliga mordfall. Det blir början på en utredning i klassisk deckaranda, med kommissarier, förvecklingar och dolda hemligheter. Det som skiljer Holmerins deckare från vilken dussindeckare som helst är att den till stor del kretsar kring äldre personer i pensionsåldern. Det är en i medier och populärkultur marginaliserad grupp och det känns uppfriskande att Märta Holmerin väljer det perspektivet i sin berättelse. I övrigt upplever jag att romanen saknar det driv som krävs för att verklig sitta-på-nålar-spänning ska uppstå, dialogerna blir ofta långrandiga och inte sällan överflödiga. Även om Aldrig vid din sida helt klart innehåller många intressanta partier, så blir det slutgiltiga intrycket ljummet på flera plan.

Sven Wollter – Pojke med pilbåge

Det är en svår uppgift att sammanfatta sitt liv i en bok. Det är så mycket man vill ha med, alltifrån åsikter till fina stunder, insikter och visdomar. För att inte tala om alla de människor som betytt något för en och som man absolut inte vill glömma. Man vill sammanfatta frukterna av ett helt långt liv. Sven Wollters Pojke med pilbåge: Eftertankar i ord och bild är full av personliga fotografier och tankar.Wollter hör idag till en av våra mest erkända skådespelare och har aldrig varit rädd för att tala öppet om sina vänsteråsikter. Textmässigt rör sig Pojke med pilbåge mellan små dikter, dialektala verser, politiska texter och längre reflekterande, nästan dagboksartade, anteckningar. Det är ofta personligt och nära, som när Wollter skriver om sin relation till den tidigare (numera avlidna) hustrun och skådespelerskan Viveka Seldahl, eller när han stolt berättar om alla sina barn och barnbarn. Bildmässigt finns där alltifrån spännande tavlor målade av Wollters dotter, konstnären Stina Wollter, till fotografier från rolltolkningar och privata semesterbilder. Jämfört med en vanlig självbiografi eller memoar, är detta betydligt mer fantasifullt. Texternas olika kvaliteter gör att man slipper de långdragna detaljbeskrivningar och, för omvärlden, irrelevanta händelser som annars kan tynga ner en självbiografi. Bristen på kronologi bidrar också till ett livfullt resultat. Kort sagt blir det på så vis aldrig tråkigt, även om somliga av de mer dialektala och diktartade texterna nog hade mått bra av ytterligare redigering. Poängen med dessa dialektala, ibland ganska långa, texter är inte alltid uppenbar. När Wollter bjuder på intressanta anekdoter från sin barndom och sin tid som skådespelare blir det ofta intressant. Det stör inte heller att han många gånger är öppet politisk – det utgör ju en viktig del av hans personlighet och liv, och speglar hans karaktär. Det som emellanåt tynger texten är att Wollter, särskilt mot slutet av boken, hemfaller åt sentimentalitet. Som läsare är den svår att relatera till och blir därmed relativt långdragen och överflödig. Det är fullt förståeligt att bli sentimental på ålderns höst, särskilt när man aktivt försöker sammanfatta sitt liv. Men Wollter är betydligt mer intressant när han är politisk, energifull, eller till och med nostalgisk över det land och den tid som inte längre finns. Med detta sagt är det här en bok som ändå ger energi och inspiration.

Per J Andersson – New Dehli-Borås

Undertiteln till boken om Pikej är Den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige. Bokens omslag är färgsprakande och på baksidan finns en lite skämtsam bild på Pikej och hans fru Lotta på cykel. Grundaren till resemagasinet Vagabond, Per J Andersson, har skrivit den sanna berättelsen om hur Lotta och Pikej träffades.

Man verkar vilja lansera den här boken som positiv och humoristisk med en touch av så kallad BOATS-bok (based on a true story). Visst är det på sätt och vis en charmig historia. Pikej hörde till de kastlösa då han växte upp i Indien, ständigt utstött och mobbad av både vuxna och barn i sin omgivning. Han började försörja sig på att teckna folks porträtt på städernas gator och torg. Småningom träffade han på det sättet sin blivande hustru Lotta, cyklade genom många länder och kom slutligen fram till Borås. Idag har de två vuxna barn.

Problemet är att det inte är enkelt att på ett fängslande sätt sammanfatta två liv på strax under 300 sidor. I långa haranger sammanfattas Pikejs sätt att se på olika företeelser och saker som hänt i hans liv. Penseldragen i New Dehli-Borås är ofta svepande och gestaltningen uteblir. Resultatet blir någonstans mellan reportagebok och roman, svårt att ta till sig. Viljan att skoja till det gör boken ganska banal och den lyckas inte nå mig på djupet.

Emylia Hall – Sommarboken

Beth är en ganska vanlig engelsk student med en mamma i Ungern och en tystlåten, kuvad pappa. Det är först när pappan oväntat vill komma och hälsa på som hennes vardagslunk sätts ur spel och ersätts av en minneskavalkad som utgör Sommarboken. Man pratar mycket om det här med spoilers, vad man kan avslöja och inte för att inte förstöra en läsupplevelse. Och om det ens är relevant i en bokrecension, om man bör resonera så. Det är ju inte en reklamkampanj för boken utan ett inlägg i en diskurs. Men i det här fallet väljer jag ändå att hålla tyst om det mesta av handlingen, eftersom romanens twist är en grundläggande förutsättning för läsupplevelsen.

Vad jag däremot kan avslöja utan att skämmas är att Emylia Halls debutroman bär ett stråk av vemod i sig, som levandegör den och framkallar rysningar hos mig när jag läser. Det gör att jag har överseende med de stundtals klichéartade skeendena (de där jag inte får avslöja) och beskrivningarna. Det handlar inte om sentimentalitet utan just vemod, ett slags sorgmättad nostalgi över en förlorad barndoms- och ungdomstid, en förlust jag tror att de flesta kan känna igen sig i. Skildringen av ett barns relation till sina föräldrar väcker viktiga frågor till liv. Frågor om moderskap, uppväxt och familjeband löper som sicksacktrådar genom den dramaturgiskt skickliga berättelsen.

Romanen är lite av en typisk bästsäljarroman, där huvudgestalten vinner viktiga instinkter och där dramaturgin liknar en klassisk amerikansk film – vi lär känna huvudpersonen, huvudpersonen utsätts för något oväntat eller en prövning och vi får följa hur huvudpersonen löser samma prövning. Målet är väl att läsaren inte ska lägga märke till att en dramaturgi existerar, för att historien ska vara så pass gripande. Emylia Hall lyckas med det till viss del ­.

När Beth har fått Sommarboken skickad till sig glömmer hon tid och plats och slungas tillbaka till barndomens somrar i Ungern. Efter att mamman hade lämnat pappan, när hon hade en ny man som målade tavlor. Beths minnen är både ljuva och bitterljuva. Minnen av sommarromanser med ungerska pojkar och inspirerande stunder med mammans nya man, blandas upp med svarta stråk av svek och lögner.

Språkligt tycks översättaren Marianne Mattsson ha gjort ett ypperligt jobb – språket flödar fram utan att någonsin hacka till. Det är inget fantastiskt språk, men det lämpar sig väl till berättelsen i sin böljande karaktär.

Katherine Boo – Bakom det evigt vackra

Så kallade based on a true story-böcker (BOATS) har ganska dåligt rykte, ofta välförtjänt. Inte sällan är de sentimentala och taffligt skrivna av en person som varit med om något hemskt. Journalisten Katherine Boo baserar visserligen sin bok Bakom det evigt vackra på sanna händelser – allt material i boken om Mumbais slum är autentiskt och baserat på intervjuer hon gjort på plats. Men i och med att hon är journalist lyckas hon skriva en berättelse som inte dippar över i sentimentalitet. Dock är det inte heller en reportagebok. Katherine Boo försöker istället skriva en berättelse ur de olika personernas perspektiv, en hybrid mellan roman och reportage.

Boken utspelas i slumområdet Annawadi, nära Mumbais flygplats. En ung kille samlar på avfall och försörjer sin familj på att sälja det skrot han får tag i. Han är ett typexempel på hur personerna i den här boken tycks ha ett stort hopp om sina liv, trots det armod och den slum de lever i. De vet inget annat, och gör det bästa av sin situation. Som Asha, kvinnan som tycks ha mer makt än de andra i Annawadi och som styr och ställer. Många står i kö för att få hennes hjälp. Dessa två är bara några av alla personer som passerar revy under berättelsens gång och som hittar egna, kreativa sätt att klara sin vardag.

Situationen för kvinnor i Indien har aktualiserats i och med den fruktansvärda våldtäkten på en kvinna i Dehli – på så vis kommer Katherine Boos bok vid rätt tidpunkt. Vi i västvärlden är inte bortskämda med skildringar av indiers vardagliga liv.

Även om Bakom det evigt vackra emellanåt är gripande och även om det tidigare nämnda hopp som genomsyrar berättelsen är en intressant kontrast till fattigdomen och maktlösheten, är det något som gnager i mig medan jag läser. Till slut förstår jag vad det är. Den visserligen nyskapande hybrid som Katherine Boo skapar fungerar inte riktigt. Språkligt haltar berättelsen rejält och alla romanfigurer är svartvita i sina egenskaper – en ond, en god och så vidare – på ett sätt som inte speglar människors verkliga och mångfacetterade väsen. Dessutom saktar berättelsen av flera gånger, vilket gör den segdragen och, trots det intressanta och viktiga ämnet, långtråkig.

Katherine Boo satt på extremt originellt material efter att ha tillbringat flera år i den indiska slummen. För att väcka en debatt om hur de här människorna tvingas leva, borde hon istället ha valt det fullt ut dokumentära anspråket. En reportagebok med autentiska intervjuer, alltså. Effekten hade förmodligen blivit starkare och boken betydligt mer intressant att läsa.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s