Bestående intryck #4

Nu fortsätter jag med min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

Sommarhus, senare av Judith Hermann är en läsupplevelse jag minns känslan av men inte det specifika innehållet. Jag minns hennes språk som otroligt imponerande, fascinerande kanske är ett bättre ord. Kompakt och intensivt och samtidigt fullt av innehåll. Novellerna innehöll ett sug som gjorde att jag direkt införskaffade Bara spöken av samma författare (den har jag dock inte läst än).

Agneta Pleijels En vinter i Stockholm är ännu en bok jag borde ha bloggat om direkt efter jag läste den, den var helt magisk! En sådan där bok där allt kändes relevant och fullt av visdom utan att bli pretentiöst.

Maria & José av Erlend Loe är en bok med fina svartvita illustrationer och skrivmaskinsinspirerat typsnitt, en kort berättelse där illustrationerna nog var det som gjorde starkast intryck på mig.

Mitt intresse för Anna Achmatova väcktes när jag läste Tolv månader i skugga av Lukas Moodysson. Sedan hade jag turen att hitta hennes Ett poem utan hjälte på en loppis och även om jag inte gillade alla dikter i diktsamlingen så hittade jag några riktiga pärlor.

Från Malin 25 år till Malin 36 år av Malin Skogberg var ett slutprojekt på Forsbergs för några år sedan och jag är bekant med Malin. Boken innehåller illustrationer och tankar kring hennes dåvarande livssituation. Jag minns att jag själv höll på med liknande projekt som barn, att jag skrev brev till mig själv som jag skulle öppna när jag var äldre. Men jag lyckades aldrig hålla mig utan öppnade dem några år senare och läste girigt dess innehåll. Det är något fascinerande med att skriva till en äldre version av sig själv, man vill ju liksom verkligen fånga sitt liv på ett meningsfullt sätt. Malin Skogberg berättar dock rakt upp och ner om sitt liv och vad hon har för sig på dagarna. En fin bok!

Oskuldens tecken av Patti Smith är en fantastisk diktsamling, men framförallt är det en lång dikt som består i mitt minne och som jag numera ofta läser om. Den är som ett enda ös, en smältdegel av det fruktansvärda och vackra i vår samtid, en flera sidor lång rasande nonstop-dikt, en av de bästa dikterna jag har läst. Patti Smith är (som bekant?) min gudinna über alles.

Bära mistel av Sara Lidman. Jag minns norrländska skogsvägar, en ensamhet, en väntan, uppträdanden på folkdanstillställningar, om jag inte minns fel. Jag kan minnas fel. Men jag minns att jag verkligen tyckte om Bära mistel och jag kommer garanterat att läsa mer av Lidman i framtiden.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell var en gullig bok med fint språk, en härligt sprakande ungdomsbok. Jag kände mig kanske lite för gammal för den men som present till en tonåring tror jag den passar perfekt.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll. Den här boken måste helt ha försvunnit in i minnets outgrundliga mörker för jag minns inte ett skvatt förutom att jag inte blev överförtjust, trots att titeln är väldigt originell.

I Hitlers tjänst av Traudi Junge är berättelsen av Hitlers sekreterare. Hon som befann sig bara ett stenkast från avgrunden, som såg allt men som ändå inte fick veta några detaljer. Hennes berättelse är inte så välskriven men så klart på något sätt skandalöst intressant och obehagligt fruktansvärd. Den väcker också, precis som boken om Zarah Leander, frågan om när man kan ställas ansvarig för att ha befunnit sig mitt i helvetet utan att protestera.

Vad gör alla superokända människor hela dagarna av Fredrik Lindström, jag har för mig att den är den mest lästa novellsamlingen på senare år i Sverige. Och visst har Lindström den där underfundiga tonaliteten som får mig att småle, men samtidigt gör novellerna inga djupare intryck.

Kung dam knekt av Vladimir Nabokov är inte den bästa Nabokov-boken jag läst men då sätter man ribban ganska högt, för språkligt är den liksom ända ut i fingerspetsarna perfekt (utan att kännas tillgjord). Jag minns miljön vagt, fina dyra salonger och en resa till något annat land? Jag minns inte mer än så. Men jag minns att jag läste boken snabbt och intensivt i soffhörnet.

Ni får stå ut ett litet tag till men snart har jag bloggat ikapp mig om böcker jag läst tidigare. Jag kan ju förstå att det här blir ganska tråkig läsning. Trösta er med att det inte kommer vara så länge till, för i framtiden kommer jag alltid blogga om en bok kort efter att jag läst den. Det har jag lärt mig av detta! 

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bestående intryck #4

  1. Olof Westerberg skriver:

    Jag vill slå ett slag för ”reklam-slag” för litteraturtidningen Ponton, som i dagarna kom ut med en dikt av mig, om jag får det. Kanske för sent nu. Tack för en bra blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s