Råtterdammer street, Projekt Rosie, Över gränsen, Ingmar Bergman, Kerstin Thorvalls uppror!

Alla mina recensioner nedan har tidigare publicerats på de gemensamma kultursidorna för bland annat Nerikes Allehanda och Västerås Läns Tidning. Anledningen till att jag publicerar dem nu är att jag håller på att blogga ikapp mig om alla obloggade böcker jag läste förra året, för att därefter kunna börja på nytt och blogga om en bok direkt efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

De överlevande från Råtterdammer Street – Ann-Christine Kihl
7a93c32a-4e9b-44a3-990c-a238009cfd7f
Det som överraskar mig mest när jag läser Ann-Christine Kihls originella roman De överlevande från Råtterdammer street är hennes förmåga att beskriva företeelser och människor – det är något med hennes språkbruk som känns nytt och fräscht. Berättelsen kretsar kring en väl stor mängd romanfigurer, vilket emellanåt förvirrar. Somliga av dem fastnar mer än andra, vilket får mig att tänka att alla kanske inte hade behövt figurera inom samma roman. Berättelsen sträcker sig över ett brett tidsspann. Kihls research måste därmed ha varit gedigen, eftersom boken på ett trovärdigt sätt kryllar av tidstypiska detaljer från de olika perioder den skildrar. De öden som ser dagens ljus i romanen är ofta fruktansvärda: det rör sig om våld, död, våldtäkt och ensamhet. Vivi-Anne är det nav kring vilket allt kretsar och hennes liv kantas av uppslitande händelser som kommer nära inpå. Jag kommer länge minnas kvinnan som jobbar på en gård och varje natt låter olika män besöka henne, för att sedan utsättas för ett fruktansvärt övergrepp. Kihls förmåga att beröra är intakt genom romanen, även om de många tidshoppen och det stora persongalleriet emellanåt förvirrar. Jag hade önskat att hon vågade lämna vissa av ödena till en framtida roman och inte berätta allt på en gång. Men boken är läsvärd, språket dansar fram och jag ser Vivi-Anne framför mig, såväl ung som gammal.

Projekt Rosie – Graeme Simsion
projekt-rosie
Vad händer om man skapar en enkät som potentiella hustrukandidater får fylla i, för att spara tid och oändligt antal dejter innan man inser att hon inte är hustrumaterial? Det självklara svaret är förstås att det inte blir så bra. I Projekt Rosie av Graeme Simsion möter vi Don Tillman. Han passar inte in i sociala sammanhang eftersom han har någon form av autism och missförstår oftast folks subtila signaler, eller tolkar dem bokstavligen. Därför har han också haft problem med att träffa en dam som förstår sig på honom. Han utformar en lista med alla de egenskaper han anser att hans kvinna bör ha – hon får inte röka, inte dricka för mycket, inte vara vegetarian och så vidare. Rosie dyker upp hastigt och stämmer inte alls in på Dons frågeformulär. Därför tycker han det är underligt att han ändå trivs så bra i hennes sällskap. Han måste också hjälpa henne att hitta sin biologiske far, vilket triggar honom till att fortsätta träffa henne. Och på den vägen är det. 

Projekt Rosie marknadsförs som en romantisk komedi. Visst är den både romantisk och emellanåt komisk, men jag uppfattar det som problematiskt att dess huvudsakliga komiska poäng är Dons behov av rutiner och hur han ständigt missförstår folk. Det är roligt i några sidor, därefter är det humoristiska inslaget urvattnat. Jakten på Rosies far räcker inte för att hålla lågan uppe, vilket gör att romanen slutligen går på tomgång. Möjligen skulle den funka som film – då kunde man mer effektivt illustrera de många dråpliga ögonblicken. Som det är nu slutar Graeme Simsions bok mest som en banal gäsp.

 

Över gränsen – Oline Stig
overgransen
Oline Stig har gjort sig mest känd som novellist, utöver att hon är verksam som skribent i bl.a Sydsvenskan och DN. Hon fick mycket uppmärksamhet för romanen Jupiters öga (Albert Bonniers, 2010). Titeln på Oline Stigs nya novellsamling, Över gränsen, sammanfattar väl bokens röda tråd. Novellerna utspelas ofta i relativt vardagliga kontexter där skruvade händelser och personer får tillvaron att dallra betänkligt. Det handlar om att bryta mot invanda normer och konventioner, men också att begå handlingar som i allmänhet betraktas som moraliskt förkastliga.

Språket är oftast sparsmakat och precist, vilket på ett effektivt sätt får novellernas själva händelser att bli än mer centrala. Just det faktum att många av novellerna innehåller en twist gör att jag inte vill avslöja för mycket av handlingen. Men det Oline Stig gör är att punktera myten om medelklassens jakt på perfektion, att hela tiden putsa ytan så att ingen får syn på sprickorna precis under den. Novellerna belyser just sprickorna, de skrämmande glimtarna av elakhet, egoism, girighet och svartsjuka. I blixtbelysning fångas detta fula. Den äldre svenska konstnären i Grekland låter sig duperas av en ung kvinnas skönhet, den unga killen utnyttjar lika unga tjejer på ett skrämmande vis. Ett grupptryckshat mot en chef är på väg att leda till mord, tack vare ett intensivt skitsnack och jag skäms när jag kommer på mig själv med att okritiskt ta deras parti. Sedan svänger Oline Stig historien runt sin egen axel och lämnar något som är skört, starkt och djupt mänskligt.

Ingmar Bergman, en berättelse om kärlek, sex och svek – Thomas Sjöberg
9174612255_0
Att skandalisera en erkänd och dessutom avliden regissör som Ingmar Bergman låter redan från början som ett omöjligt och ganska ointressant projekt. Det är dock vad Thomas Sjöberg verkar ha velat göra i den nya boken Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek. Sjöberg skrev för några år sedan den omtalade boken om kungen, där han avslöjade dennes förkärlek för kaffeflickor. Säga vad man vill om boken och tillvägagångssättet, men där fanns åtminstone nytt ”skvaller” att lyfta fram i ljuset.
I boken om Ingmar Bergman erkänner Sjöberg utan omsvep att han inte fått tillgång till det allra heligaste arkivet, då han inte ansetts som en tillräckligt välrenommerad skribent. Han får nöja sig med de dagböcker och texter som finns att tillgå för allmänheten, samt tidigare publicerade biografier och Ingmar Bergmans memoar, Laterna Magica. Boken har ett skvallrigt tonfall som gör den nästan outhärdlig. Sjöberg motiverar gång på gång sitt anslag med att Bergmans privatliv i så hög utsträckning använts i filmproduktionen, och därmed torde vara av allmänt intresse. Men boken blir en enda lång gäspning.
Det märks att Sjöberg väljer att betona vissa tendenser, såsom Bergmans vurm för nazismen under 30-talet. Men det känns i sammanhanget irrelevant med tanke på att regissören senare gjorde avbön från hjärntvätten och var relativt ung när nazismen härjade i Tyskland. Relationen mellan föräldrarna och den stränga uppväxtmiljön beskrivs ingående, med citat ur moderns privata dagböcker insprängda i texten. Inte ens där bränner det till och jag måste konstatera att Sjöberg nog borde ha struntat i att skriva den här boken, eftersom den inte tillför något i synen på Bergman eller kring dennes produktion. Åtminstone inte för mig.

Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart – Beata Arnborg
ioq3nm84quvsuuhvw8dq

En biografi blir lätt alltför tyngd av detaljerad information. Därmed är det inte sällan jag tänker att den person som ska uppskatta en biografi verkligen måste vara enormt intresserad om biografins huvudperson. För någon som bara är lätt nyfiken på ämnet blir det trögrott och tar lång tid att traggla sig igenom. Det problemet lider inte Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall av. Personligen har jag ingen större koll på Kerstin Thorvalls liv – förmodligen var hon som mest omtalad innan jag ens var född. Men efter att ha läst artiklar om hennes ångestfyllda liv och vardag har jag länge varit nyfiken på att veta mer om henne. Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och rosa blir därför en ögonöppnare. Den är välskriven och berättad i ett lagom raskt tempo, som gör att läsningen aldrig blir långtråkig. Thorvalls liv är det inte min uppgift att recensera, gudskelov, men det verkar ha varit ständigt kantat av oro och ångest. Biografin inleds med en episod då Thorvall, vid det laget över 70 år gammal, blir inbjuden att framträda på Bagarmossens bibliotek. Hennes scenskräck har tilltagit så till den grad att hon nätt och jämt klarar att ta sig dit. Efter den inledande anekdoten fortsätter det i samma anda. Beata guidar oss genom hur Thorvalls föräldrar möttes, hur Thorvalls liv artade sig, hur hon betedde sig i förhållande till sina barn och så vidare. Arnborg skissar med van hand fram ett djuplodande porträtt av en av 1900-talets stora svenska författare, och hon gör det med bravur.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s