Bestående intryck #1

Nu påbörjar jag min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt. Men jag hoppas att dessa inlägg blir roliga att läsa.

Paris-Dakar av Jens Liljestrand minns jag vagt och jag vet att jag verkligen gillade vissa av novellerna. Jag får en känsla av bröllop, eftersom jag tror att en av berättelserna utspelades på ett bröllop – en tabbe, kanske en person som blev för full, pinsamheter, hastiga flimrande scener som jag uppfattade som tydligt gestaltade. En novell, kanske den första, om en absurd arbetsintervju. Jag minns också att jag reagerade på att berättarrösten ofta var så uttalat liberal, det är ju ovanligt i litteratur. Även om jag uppfattar all litteratur som politisk. Jag är ju själv inte liberal, kanske var det just därför jag reagerade på/lade märke till de värderingar som slank in i texten, som vore de självklarheter.

Roman med kokain av M. Agejev, en svettig kolaroman med ryska miljöer och stämningar. En mardrömsberättelse om abstinens men också ett för huvudkaraktären ljuvligt rus. Jag minns att jag var som besatt av den i början, jag tyckte att den var så himla härligt rysk och välskriven, men att den mattades ut mer och mer tills den var en blek kopia av de inledande sidorna.

Genom natten av Stig Saeterbakken gjorde mig verkligen intresserad av att fortsätta utforska hans författarskap, den var en både fantasifull och välskriven roman. Jag ser framför mig absurda händelser och hemliga sällskap med konstiga lekar, men också sorg och ångest och depression, beskrivet på ett intressant och originellt sätt. Det var en sådan där roman som gjorde mig själv inspirerad i mitt skrivande, en som sticker ut från mängden av allt jag läser. Jag vill nog läsa om den, dels för att kunna skriva en mer relevant och intresseväckande text om den och dels för att den gjorde så starkt intryck. Det är inte det lättaste att verkligen förmedla starka känslor av ensamhet och depression på ett trovärdigt sätt men det tycker jag att Saeterbakken lyckades med i den här romanen. Sorgligt nog tog han livet av sig häromåret.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer var en intressant modern arbetarroman om en tjej som jobbar på äldreboende. Egentligen blev jag inte så berörd av den utan tyckte mer att den var intressant som företeelse, den var ju oerhört konkret och beskrev helt enkelt personens arbetsplats med allt gott och ont den förde med sig. Men också: en samhällskritik, bristen på trygghet och slitet. Jag gillade den och den gjorde starkt intryck på mig såtillvida att den kändes som en gammal företeelse (arbetarromanen) i modern förpackning.

Jag recenserar ju inte X Publishing-böcker eftersom min egen roman är utgiven där, men Fågelhuset av Ester Roxberg måste åtminstone nämnas. Jag läste den i våras och blev förtjust, jag gillade den faktiskt mer än hennes första roman Antiloper. Den innehöll roliga absurda inslag men också en uppmaning till diskussion om hur arbetssituationen ser ut i kulturbranschen. Och förstås, lite kärlek.

Jag hör till dem som älskade och lovordade Yarden och hade därför höga förväntningar innan jag började läsa Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg. Även om den inte nådde riktigt samma höjder som Yarden så uppskattade jag den och läste meningar högt för min pojkvän titt som tätt (det brukar vara ett gott tecken, åtminstone gällande språket i en bok). Jag vet inte om det är att den andra boken i Yarden-trilogin egentligen är sämre, kanske är det att man läst och hört så mycket om denna period ur Lundbergs liv? I artiklar, i diskussioner i P1 och så vidare. Men jag läste den snabbt och liksom hungrigt. Jag gillar den blandning av poetiskt, personligt och samhälleligt som Lundberg ofta lyckas åstadkomma. Det gör att hans texter känns oerhört relevanta.

Låt höra av dig, minne. Ja men, Vladimir Nabokovs självbiografi. Vad kan den bli annat än ljuvlig i sin ryskhet, sitt fjärilssamlande, sitt romanskrivande, sina funderingar, sin exiltillvaro? Den var underbar, även om jag föredrar engelska titeln Speak, memory. Och mycket riktigt, i senaste svenska utgåvan heter boken istället Tala, minne. 

Alltså, eh, av Marina Lewyckas En kort berättelse om traktorer på ukrainska minns jag för att vara ärlig typ ingenting. Det behöver egentligen inte vara negativt, den kan ha blandats upp med andra böcker jag har läst. Men jag minns den som lite skröna-aktig, sådär halvrolig/dråplig. Det brukar betyda döden för mig, typ lägga-ifrån-mig-boken-göra-mig-av-med-den-aldrig-tänka-på-den-igen, men den här gången har jag för mig att dråpligheterna ändå blandades upp med någon form av intressant berättelse.

Café Utposten av Per Anders Fogelström hade jag otroligt höga förväntningar på, jag trodde att den skulle vara en typiskt härlig förr-i-tiden-Stockholms-roman och så hade den cool framsida och allt. Men nää, det var mer en berättelse om hur den fackliga rörelsen växte fram, har jag för mig, maskerad i någon halvdan skönlitterär berättelse. Sådant gillar jag inte riktigt, åtminstone inte den här gången. Fast allra mest hade det nog med mina egna förväntningar på boken att göra.

Har ni läst någon av dessa böcker? Vad tyckte ni i så fall?

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s