Många människor dör som du

DSC_0395
Lina Wolff – Många människor dör som du.

En av de bästa böckerna jag läste 2012 var Bret Easton Ellis och de andra hundarnaÄnda sedan dess har jag varit nyfiken på novellsamlingen som kom ut dessförinnan. För några månader sedan lånade jag den alltså på bibblan och läste den ganska fort. Jag borde ha bloggat om den direkt, för nu minns jag bara en vag känsla av inspiration. Det är konstigt det där, hur man kan tycka om en bok och ändå glömma bort dess innehåll så pass fort. Kanske har det att göra med att jag:

1. Inte blev sådär stormförtjust som jag blev i Wolffs roman. Den minns jag nämligen fortfarande tydligt, känslan och en del av handlingen, om än inte karaktärernas namn. Eftersom jag inte blev lika mindblown av novellsamlingen, kanske den inte klistrade sig fast i mitt medvetande på samma sätt.
2. Att det faktiskt rör sig om noveller, kortare berättelser som därmed snabbare blandas upp i det simmelsurium som är min hjärna.

Men även den här gången upplevde jag texterna som influerade av sydamerikansk litteratur. Det är något i berättarrösten som gör det, men också att många av novellerna faktiskt utspelas i Spanien. Jag förmodar att den här texten blir ganska meningslös, eftersom den egentligen inte säger något om novellernas innehåll. Men det som också gjorde intryck på mig var Wolffs sätt att formulera sig, meningar som kändes slipade men aldrig krångliga. Exakta, liksom, utan att bli sådär skrivskole-aktigt avskalade.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s