Novellix-julkalender, lucka 6: klassikerfyran

novellixklassiker

Jag är inte alls på läshumör idag av olika skäl, men självklart ska inte julkalendern utebli för den sakens skull. Jag repriserar helt enkelt ett gammalt inlägg, där jag skriver om Novellix klassikerfyra! Så även om jag idag inte kan bjuda på ett nyskrivet inlägg så bjuder jag åtminstone på fyra novellixer istället för bara en. Internets minne är kort, så jag hoppas ingen blir besviken. Varsågoda:

Novellix fortsätter att ge ut fyra noveller i litet format, fyra gånger per år. De tidigare omgångarna har varit nyskrivna noveller av nu levande författare. Men nu har de också gett ut en klassikerfyra med betydligt snyggare formgivning än tidigare omgångar. Författarna behöver knappast en närmare presentation och förlaget har lyckats hitta riktiga pärlor till noveller.

I Ella gör sig fri av Karin Boye möter vi Ella som är tillsammans med den vårdslöse och oansvarige poeten, som menar att det viktigaste för honom är poesin. En kompis till Ella påpekar att hon förtjänar bättre och Ella fattar ett stort beslut. Det är språket som gör den här novellen märkvärdig och jag kommer på mig själv med att undra varför sådana här berättelser – enkla men allmängiltiga och mycket innehållsrika – inte skrivs idag. På dessa 21 sidor väcks en lust att ta sig an alla noveller som Karin Boye någonsin hann skriva. Som bekant är det enkla ofta det svåraste att åstadkomma, och det var en konst som Boye bemästrade till fullo, både när det gällde poesi, romaner och noveller.

Ett dockhem av August Strindberg är dels en skymf riktad mot Strindbergs fiende Ibsen och dennes pjäs med samma titel. Men det är också en berättelse om förtärande svartsjuka, om kvinnans frigörelse och hur den i sin linda kunde få 1800-talsmännen att se rött. Även om det framför allt är roligt att läsa om denna ogrundade ilska och hur huvudpersonen i novellen väljer att använda den för att få som han vill, så är det inte en av de bättre texter jag läst av Strindberg. Den är en aning fladdrig och svår att få grepp om. Nu under Strindberg-året 2012, när landets medier svämmar över av (ofta intressanta) artiklar i ämnet, så har jag på flera ställen sett kunniga personer påpeka att nationalskalden inte sällan skrev i affekt. Han var förbannad och skrev en text mitt i ilskan, och det känns som att så kan ha varit fallet också då han skrev Ett dockhem. Ibland blev det bra, andra gånger möjligen mindre bra.

Spökhanden av Selma Lagerlöf är en av de mer skräckartade texterna ur Selmas litterära produktion och en kittlande, välskriven vuxensaga som fängslar från första till sista sidan. Det är ett bra val av novell att ge ut på nytt, då den förhoppningsvis kan få fler unga läsare att upptäcka Lagerlöf och efter den här novellen kanske bli sugna på fler böcker av henne. Selma skrev ju en del skräckbetonade berättelser, och flera av hennes romaner innehåller också inslag av skräck, om än med föga likheter med dagens skräcklitteratur.

Men den absoluta pärlan i den här novellix-omgången måste ändå vara Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen. Det är en underbar berättelse med ett tydligt budskap, som ändå läsaren själv får välja att hålla med om eller ta avstånd ifrån. Det är alltså inte en sedelärande berättelse i den bemärkelsen att den är svartvit och att budskapet är kristallklart. Trots det ringa formatet så upplever jag tvärtom gestalterna som mångdimensionella och språket håller som alltid hög klass när Söderberg står som författare. Stockholmsskildringarna är, som alltid i Söderbergs författarskap, gripande och intressanta för en nutida läsare.

Det här inlägget postades i Novellix. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s