Novellix-julkalender, lucka 5: Farväl, mitt kvinnofängelse

DSC_0424
Karolina Ramqvist – Farväl, mitt kvinnofängelse på ännu en snygg prydnadskudde ur mitt hem.

Det förvånar mig inte det minsta att jag blir så förtjust i Karolina Ramqvist-novellixen. Jag menar, jag har i princip alltid blivit förtjust i allt den kvinnan har skrivit. Det började med att jag läste More fire, Jamaica-boken, på mindre än en dag. Sedan kom Flickvännen och golvade mig totalt. Därefter, som om det inte vore nog, läste jag Alltings början och liksom inombordsgapade. Nu kommer en novell om en kärleksrelation i ett kvinnofängelse och hur den liksom tvingas att dö när den ena blir frisläppt medan den andra inte ens har fått sitt straff tidsutmätt. Hon sitter där hon sitter. Hon sitter där hon fucking sitter, med sin ensamhet och sina våndor och de mer än 3000 dagarna tillsammans med den andra kvinnan bakom sig. Kommer aldrig mera, aldrig mera sådan gemenskap och kärlek. Hur det kunde vara fint att till och med sitta inne, kanske, tack vare den där kärleken. Hon som är kvar sitter där med sitt gamla heroinmissbruk och vet att hon troligtvis kommer vara fången i resten av sitt liv. Tänker väl: what the fuck. Kastar väl in handduken. Ser väl ingen ljus horisont, ens om hon kisar med ögonen.

SLUTET. Det ska jag inte prata om. Men rysningarna det åsamkade längs min ryggrad, alltså, sådana rysningar får jag inte ofta av litteratur. Än mindre av noveller på 29 sidor.

Att på 29 sidor lyckas så totalt fånga en typ av människor, en problematik, en kärleksrelation, vänskap, ensamhet, orättvisor, vånda – alltså. Jag kastar av mig alla försök till snitsiga formuleringar och någon form av objektiv recensionsfernissa. Jag bara ramlar omkull till en liten boll av inspiration, jag Karolina-kapitulerar. Jag ska läsa den här novellen igen och igen, varje gång jag undrar vad meningen är med litteratur, varje gång jag undrar varför jag själv ska fortsätta harva med mina fiktiva berättelser, harva, harva, harva. Numera med ett mer tydligt syfte än tidigare, nu när jag faktiskt fått en utgiven. För det verkar även Karolina Ramqvist värna om, rätten att skriva även om sådant man själv inte känner till. Rätten att fantisera, att fiktionalisera. Tänker ni nu att jag låter jävligt pretentiös, på gränsen till ranelidsk eller åtminstone religiös? Jamen tyck det om ni vill. Men då får ni fan läsa novellen först.

Rekord i svordomar i den här recensionen? Det får ni också stå ut med.

PS. Alla relationer har en klinch, så även min beundriga relation till Ramqvist. Det var när hon slutade följa mig på twitter. Men allt är förlåtet och glömt, till och med twitter-avföljandet, jag lovar!

Det här inlägget postades i Novellix. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s