Novellix-julkalender, lucka 4: Ett köns bekännelse

DSC_0408
Ett stycke novellix på fin kökshylla.

Bakom lucka 4, som publiceras i grevens tid med tanke på att det snart är ny dag, döljer sig Riikka Pulkkinens novell Ett köns bekännelse. Den är, precis som gårdagens novellix, en något förvirrande sak eftersom den hejvilt kommenterar sig själv, blandar genrer och händelseförlopp. Men på något sätt accepterar jag lugnt under läsningen att jag inte förstår allt och att det gott kan vara förvirrande. Det gör inte så mycket. Det enda som ställer till det är att min text om novellixen i sin tur blir förvirrande. Kolla själva!

Novellens huvudperson heter som författaren – någon form av halv-autobiografisk omständighet råder alltså, vilket vi bokläsande människor anno 2013 väl har vant oss vid by now. Författaren i Ett köns bekännelse har exponerats i medier av allehanda slag, iklädd allehanda typer av kläder. Hon befinner sig på författarturné och lär känna en superkänd fotbollsspelare, som uppmanar henne att medverka i ett tv-program. Det är där hon blir ett hål.

För det är det som väl är själva poängen med den här underliga novellen. Att dess protagonist blir ett hål. Ett fritt och lyckligt hål, ska det visa sig, men ändå inte mer än just ett hål. Och jag läser det som att tanken är: Vad blir en person, en kvinna, utan sina kläder, sina kroppsdelar, sina fysiska attribut? Vad händer med en kvinna när hon är ett neutrum utan utseende och därmed påföljande krav på att vårda detta utseende? Nu avslöjar jag kanske för mycket, vilket jag i tidigare julkalenderluckor varit noga med att undvika. Men det blir svårt i det här fallet, eftersom jag inte riktigt vet vad som bör och inte bör avslöjas. Nåväl, vad händer då med den här huvudpersonen när hon väl blivit avtvingad hela sin kropp i tv-studion? Jo, hon blir fri. Helt igenom fri.

En tankeväckande text, absolut. Men jag ser ingen poäng i den förvirrande strukturen, den tycks inte ha något att säga förutom att den vid ett tillfälle öppet kommenteras i novellen. Därmed tror jag att texten kunde ha vunnit på att faktiskt vara mer strukturerad, så att budskapet inte riskerar att förgås i allt blur av bristande logik. Å andra sidan krävs lite fantasi för att acceptera att en fiktiv huvudgestalt med icke-fiktivt namn blir av-choppad alla sina kroppsdelar, inklusive ögon och ansikte. Har jag accepterat det (vilket jag gör utan att blinka), bör jag kanske inte uttala mig så mycket mer.

Tidigare har jag läst romanen Sanningen av Riikka Pulkkinen. Jag bloggade såhär om den.

Det här inlägget postades i Novellix. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s