Maria Svelands senaste, du vet

spde60e9-440x314
Bilden är lånad från internetz. Texten handlar om Maria Svelands senaste roman Systrar och bröder.

Rubriken är ett försök att illustrera att det känns som att Maria Svelands senaste roman Systrar och bröder inte har fått lika mycket uppmärksamhet som hennes tidigare publikationer. Förmodligen för att den inte är alls lika kontroversiell som exempelvis Bitterfittan var när den kom, eller som Happy happy eller senast Hatet. Men jag recenserade den hursomhelst i de gemensamma kultursidorna för bl. a Nerikes Allehanda, Arboga tidning och Västerås Läns Tidning. Såhär skrev jag:

Ett stort antal par sitter vid olika bord på en restaurang, men ingen av dem pratar med varandra. En kompakt tystnad blir som ett signum för den misslyckade kärnfamiljen, den som många klamrar sig fast vid trots att de sedan länge tröttnat på sin partner. Maria Sveland har på senare år blivit en av dem som mest högljutt dissekerar och problematiserar kärnfamiljen, bland annat i den uppmärksammade romanen Bitterfittan. Senast sjöng hon skilsmässans lov som redaktör till den omdebatterade antologin Happy happy. En bok om skilsmässa. Den här gången sker hennes undersökande i form av en skönlitterär roman. Den kretsar kring några familjer och generationer och problematiserar verkligen kärnfamiljen som fenomen. För gemensamt för alla är att de inte trivs med sina liv. De befinner sig i en situation som ger dem andlig klaustrofobi och förmår – eller orkar – inte ta sig ur det skruvstäd som är deras rutintyngda vardag. Navet i berättelsen är de tre syskonen Nora, Hedda och Per. Strax bakom dem skymtar skuggan av en mamma och en pappa som aldrig hade det riktigt bra. Mamman är numera död och pappan nersupen och olycklig.

På många sätt lyckas Sveland verkligen porträttera tristessen i ett liv som är mer vardag än glädje och hon gör det på ett sätt som aldrig blir uppenbart propagerande. Tematiken ställer sig så att säga aldrig i vägen för Svelands berättelse, även om den hela tiden är närvarande på olika sätt. Varför sysslar Hedda bara med pistoler när hon äntligen har kommit in på Konstfack? Varför försvinner aldrig den molande klumpen i Noras mage, inte ens när hon är med sin man och sina barn? Sveland sällar sig på ett sätt till den socialrealistiska 70-talslitteraturen vars mer eller mindre uttalade motto var att det privata alltid är politiskt. Ångesten blir påtaglig när Nora desperat försöker sätta guldkant på sin och makens vardag, men han låtsas inte om hennes inviter. Jag får fysisk ångest när jag läser om det, vilket jag nämner för att påvisa hur skickligt Sveland gestaltar kärnfamiljsångesten genom vardagliga nedslag i karaktärernas liv. Jag har dock problem med brodern, Per, som ska symbolisera en strulputte. Han röker hasch, käkar tabletter och masserar rika kvinnor (inklusive marijuana och erotik). Han är besatt av sin begynnande flint och filmar sig själv overkligt många gånger med mobilkameran. Jag vet inte vad syftet med den karaktären är, men han framstår som klichéartad på ett sätt som gör att han aldrig tycks bli mer än en platt karikatyr. På det stora hela har Sveland dock återigen lyckats lyfta ett för vår tid relevant ämne, den här gången mycket mer levande och spännande än tidigare.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s