Oskyldiga berättelser

DSC_0264
Michail Saltykov – Oskyldiga berättelser.

Som bekant finns det en anledning till att klassiker blir just klassiker. De har en förmåga att beröra över tid och innehåller väl förmodligen allmängiltiga aspekter som gör att man som läsare kan ha överseende med det som eventuellt är daterat. Jag tänkte mig att Oskyldiga berättelser skulle vara en härlig rysk klassiker i stil med Kappan av Nikolaj Gogol. Ni vet, sådär Sankt Petersburg-romantisk och med ett härligt gammeldags språk.

Boken innehåller ett antal noveller. Tyvärr orkar jag mig inte ens igenom alla, eftersom de inte tycks säga något till mig som modern läsare. Jag stakar mig igenom de första två novellerna och ögnar sedan igenom återstoden, tills jag slutligen ger upp. Det är societeten och hierarkier och folk som smörar för överheten. Det där med hierarkier tycks vara allt som spelar någon roll och det är viktigt att överdrivet ödmjukt tilltala den som står högre i rangordningen. Visserligen antar jag att Saltykov driver med dessa hierarkier men beskrivningarna är så omständliga och långtråkiga att jag bara: GÄSP. Vissa böcker mår bäst av att vila i frid, helt enkelt.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s