Jag och mina älskliga förebilder

Det här är bara delvis litteraturrelaterat, men ändå. Jag tänker ofta på mina älskliga förebilder och hur jag liksom har dem som ett pansar i ett bälte runt midjan. Redo att i varje given situation plocka fram dem. Ungefär som Susanna Alakoski i min intervju med henne för ett par år sedan nämnde ett antal böcker som var hennes bälte mot omvärlden.

patti

Patti Smith är (som bekant?) en av mina allra största förebilder och jag har märkt att hon alltid pratar och skriver om sina egna idoler. Rimbaud är aldrig långt bort i en Patti Smith-intervju. Eller som något band skrev: ”You write with your hand, but it’s Rimbaud’s arm.” Hela den underbara självbiografiska Patti Smith-boken Just kids är proppfull av människor som har betytt något för henne, oavsett om de levde för över hundra år sedan eller om de var hennes bästa vän när hon var ung och vilsen i New York.

Jag har funderat mycket på varför jag själv håller så hårt i mina förebilder, litterära som andra. De har förvisso varierat en aning i tid men ändå förvånansvärt lite. Ibland tillkommer någon. En som tillkommit under de senaste kanske tre åren är Marguerite Duras. Ni vet, hon som skrev: ”Att skriva är också att inte veta vad man gör, att vara ur stånd att bedöma det, det finns säkert ett fragment av det hos författaren, ett starkt sken som bländar.” Såhär skrev jag på fb för en dryg månad sedan:

Skärmavbild 2013-11-15 kl. 07.09.36

Var vill jag komma med det här? Ingenstans egentligen. Alla texter måste kanske inte ha en fyndig poäng. Men dagligen finns alla de här förebilderna närvarande i mitt liv. De ger mig kraft när jag skriver poesi och skönlitteratur, de ger mig inspiration när jag ritar. Som människor har de brunnit och brann för det de höll på med.  Tidigare i veckan intervjuade jag för andra gången en av mina allra största inspirationskällor, Suzanne Osten. Jag gick ifrån hennes kontor på Unga Klara med någon form av gloria inom mig, en sprudlande kraft som hon för andra gången lyckats implementera i mig. Jag vill avsluta med ett citat av Bertold Brecht:

”Konsten är ingen spegel som återger världen, utan en hammare som formar den.”

Och ett av Djuna Barnes, som jag alltid strösslar omkring mig. En journalist menade att hennes texter var alltför morbida. Då svarade hon: ”Se på mitt liv. Se på livet omkring mig. Var finns den skönhet som du menar att jag undgår?”

Sådana citat kan också ge mig kraft! Med de orden ska jag nu hinna läsa vidare i Klara Johanssons förtjusande aforismbok ”Skenbart förspillda dagar” innan dagen som timmis på Tumba bibliotek sätter igång.

Förresten, rent praktiskt: Jag har utlovat ett novellix-tema och det kommer. Jag behövde bara en liten paus efter det intensiva och veckolånga serietemat och en intensiv jobb- och göra-reportage-vecka. Igår var det bokbloggsmiddag på restaurang Underbar. Det var kul!

Det här inlägget postades i Kuriosa. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag och mina älskliga förebilder

  1. mind the book skriver:

    ”Rimbaud’s arm”, fantastiskt! när jag läste det fick jag inspiration att göra en Patti Smith-hyllning i min uttrycksform (halsbanden https://www.etsy.com/shop/acertainjenesaisquoi )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s