Jag jämför med det nya, det kanske jag inte borde göra. Men jag gör det.

DSC_0317
Min kropp lyser vit – Kristian Lundberg.

Förvisso är det okej att förhålla sig till en författares tidigare verk i bedömningen av ett senare, åtminstone på något vis relatera till det. Men ibland tror jag en läsupplevelse mår bäst av att bara inte bli så fruktansvärt jämförd. Det var dock omöjligt för mig när jag förra veckan läste Kristian Lundbergs diktsamling Min kropp lyser vit. Jag har, som många andra, blivit djupt berörd av såväl Yarden som Och allt skall vara kärlek. Dessutom uppskattar jag nästan alltid Lundbergs artiklar och essäer i diverse tidningar. Jag är i någon mån en beundrare av det mesta han skriver. Men jag blir besviken på den här ganska abstrakta diktsamlingen. Den har några guldkorn till formuleringar, men förutom abstraktionen har jag också problem med vad jag uppfattar som en uppenbar gudstro som genomsyrar boken. Denna upplever jag inte stör eller knappt märks i de senare självbiografiska, prosaiska böckerna. Och det är förstås orättvist att läsa en bok på det sättet, men jag är jag och detta är min blogg. Och jag gillar inte uppenbart religiös litteratur. Förblindad av detta faktum hade jag en sur smak i munnen under läsningen av den här diktsamlingen. Jag säger inte aldrig. Jag kanske plockar upp den igen någon gång och känner helt annorlunda. Som det är nu ser jag fram emot att snart läsa den tredje boken i Lundbergs självbiografiska svit. Den kom i våras och heter En hemstad.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s