Édith Piafs alla hemligheter

170279-edith-piaf

Jag har läst Édith Piafs självbiografi Dansat med lyckan nu i veckan och den lämnar mig ingen ro. Men det är en av grejerna med Édith Piaf, att hon just aldrig lämnar mig ifred. Jag har älskat hennes musik och fascinerats av hennes persona sedan jag var kanske femton år. Med jämna mellanrum upptäcker jag nya favoriter i hennes låtskatt och hon har alltid varit ett ständigt inslag i mina mp3-spelare och ipods. Jag har självklart kramat sönder filmen baserad på hennes liv, La vie en rose. Det finns många myter kring Édith Piaf. Föddes hon verkligen på en trappa utanför ett hus i Paris? Hur framlevde hon sina dagar, vad tänkte hon på, vad drömde hon om? Att dekandensen var hennes ständiga följeslagare råder det inget tvivel om, men ändå. Hon är, lite som Marilyn Monroe, ett nystan som jag inte kunnat låta bli att vilja nysta upp. Hon är en kvinna jag skulle kunna skriva en fiktionalisering om, en roman löst baserad på hennes liv men där jag själv föreställer mig det inre hon så sällan ordade om.

Édith Piaf skrev sällan själv sina låttexter. Det var alltså hennes personlighet och karisma som utgjorde hennes USP (unique selling point, ni vet?) och den raspiga rösten förstärkte antagligen den mystik hon utstrålade. Så såg jag av en slump självbiografin på biblioteket förra veckan och lånade hem den direkt, började läsa samma dag. Med en vag lyckokänsla i magen satte jag mig vid köksbordet och började läsa. En sådan där helig stund. En sådan där stund som Helena Dahlgren antagligen upplevde när hon satte sig ner för att läsa Morrisseys självbiografi häromveckan.

Men ju längre jag läste desto större blev min förvirring. Sida upp och sida ner om låtskrivare som Édith blivit god vän med. Långa haranger om vad respektive låt betytt för henne och hur den tillkommit. Några korta ord om att en av dem som hjälpte henne fram i början av karriären blev en nära vän, som sedan rycktes ifrån henne. Korta stycken om hur hon turnerade runt med fadern som barn, hur han var lika generös med beröm som med örfilar. Och sedan återigen de omständliga beskrivningarna av enskilda låtar, vem som skrivit dem och hur det gick till när Édith Piaf fick höra dem första gången. Men var är det sanna, det riktiga? Nog för att jag gärna tar del av kuriositeter kring Piafs musik, så frälst jag är, men jag vill ju också ha något mer ut av en självbiografi.

Det är först på de sista tio sidorna som det bränner till. Édith Piaf nämner att hon kanske bör berätta också sådant av ”allmänt intresse” och rabblar snabbt igenom hur det blir långa sena kvällar i hennes våning. Jag kan inte låta bli att undra varför hon valde att skriva en sådan här märklig bok? Helt ytlig och liksom platt. Är det för att hon inte har berättandets gåva, för att hon inte förmår nyansera sina upplevelser och känslor? Eller är det för att hon helt enkelt ville gäcka läsaren – se här, jag har skrivit en bok om mig själv – för att därefter lämna samma läsare brydd och besviken, fortfarande lika nyfiken på vem Édith Piaf egentligen var?

Jag äger en roman om Édith Piaf som skrevs nyligen. Kanske får jag läsa den istället och se om La vie en rose. Kanske bör vissa människor i all evighet vara mytomspunna, för att vi via deras raspiga grammofonröster ska kunna drömma om tider då vi inte fanns? Jag tänker på den låt som Édith någonstans har sagt sig känna mest med (eller är det en reproduktion av min fantasifulla hjärna, var det i själva verket bara en scen i den fiktiva filmen, det med?). Non, rien de rien, non, je ne regrette rien. 

Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s