Om Blå tåget och en död era

i-tidens-rififi-historier-om-bla-taget
I tidens rififi – Historier om Blå tåget.

Denna min recension publicerades också i Nerikes Allehanda 2012.

Proggen känns otroligt långt borta i dagens samhälle som fokuserar på vinst och individuell framgång, snarare än kollektivets bästa. Ändå behövs den förmodligen mer än någonsin, för att påminna om att det går att tänka annorlunda. Bortom partipolitik och på ett mänskligt plan kan proggen utgöra en varm och drömlik påminnelse för frusna själar anno 2012.

En av föregångarna i den svenska proggrörelsen var gruppen Blå Tåget. Det var till exempel de som från början gjorde Staten och kapitalet (först med titeln Den ena handen vet vad den andra gör), som Ebba Grön sedan gjorde en lite reviderad cover på. De flesta i gruppen, får man reda på i boken, hade akademisk bakgrund eller kom åtminstone från medelklassen. Det var alltså inga arbetarklassungar som ställde sig och sjöng om kapitalet och dess förmåga att suga ut arbetare. Bandet var i 30-årsåldern när de började, en ovanligt hög ålder för att börja spela i band, och umgicks därför mest när det gällde bandet och musiken. De hade sina egna liv vid sidan av, med jobb och familj.

Boken är skriven av tre av medlemmarna och de har skrivit på varsitt håll, olika kapitel. Det gör att samma tillfällen ibland återkommer men från olika synvinklar. Det är mycket fokus på enskilda låtar, där de resonerar kring låten, texten och dess betydelse. En av medlemmarna menar att han har så dåligt minne att han aldrig kunnat bli en bra memoarskribent. En annan är intresserad av att skriva om musiken från ett större perspektiv. Det blir intressant läsning eftersom man får ett större grepp kring proggrörelsen och dess roll i samhället på 1960- och 70-talet. Samma medlem analyserar också ofta de musikaliska bitarna och instrumenten.

Visst förekommer ett antal anekdoter, men bandet levde inte direkt något rock’n’roll-liv. Det finns ett kapitel som behandlar rockmyten med sex, drugs and rock’n’roll men det är andefattigt och kort. Det här var inga utflippade musiker utan ett ganska lugnt band. De påpekar också gång på gång att flera av dem inte var särskilt duktiga musiker, tekniskt sett. Trummisen blev åtskilliga gånger anklagad för att inte kunna spela trummor och han hör själv flera misstag när han återigen lyssnar på de gamla låtarna. Ändå var de uppskattade av många när det begav sig och spelade bland annat på de legendariska Gärdetfesterna.

Som bok betraktad passar nog I tidens rififi bäst för den som är ett stort fan av bandet. Eftersom det fokuseras så mycket på enskilda låtar och eftersom skandalfaktorn är extremt låg, blir det emellanåt långtråkig och intern läsning. Skivan som följer med boken innehåller alla bandet kända låtar och blir en fin bonus.

Det här inlägget postades i Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s