Surrealistiskt och socialrealistiskt av Carl-Johan Vallgren

havsmannen
Havsmannen av Carl-Johan Vallgren och en söt liten katt.

Min recension nedan har också publicerats i Fria tidningen. Jag har tidigare läst För herr Bachmanns broschyr, Den vidunderliga kärlekens historia och Kunzelmann & Kunzelmann.

Carl-Johan Vallgrens romaner har ofta kännetecknats av stora grepp, snirkligt poetiskt språk och skickligt utmejslade romanfigurer. Han brukar också vara en skrönornas man i sitt författarskap. I en intervju inför utgivningen av hans förra roman, Kunzelmann & Kunzelmann, kallade Vallgren själv boken för en världsroman.

Den här gången har författaren valt att stanna hemma, eller åtminstone i sin barndomsstad Falkenberg på 1980-talet. Där bor Nella och den yngre brodern Robert med sina alkoholiserade och frånvarande föräldrar. Nella är ett lillgammalt barn som sedan länge är van vid att agera mamma till brodern och ta hand om deras liv så gott hon kan. Robert går i en specialklass och har tejpade glasögon och billiga byxor från Gekås, dit mamman lyckas ta sig några gånger per år i bästa fall. Skildringar av barn som växer upp i alkoholisthem, tvingas torka upp mammaspyor och klara sig själva tidigt i livet, är välkända i litteraturen och alltid lika jobbiga att läsa.

Men vardagen ställs på ända när något övernaturligt – som jag inte vill avslöja här, utan lämnar åt den nyfikne att själv ta reda på – kommer in i deras liv. Parallellt med det pågår en ständig mobbning av Nella och Robert, för att de ser konstiga ut och luktar illa och för att deras pappa sitter i fängelse. Men det övernaturliga ger Nella hopp och mening i tillvaron.

Vallgrens språk i Havsmannen skiljer sig markant från det i hans tidigare romaner. Nella berättar, och språket är anpassat därefter. Där man tidigare som läsare har kunnat snirkla sig igenom poetiska formuleringar, så blir berättarrösten här avskalad och pragmatisk. Det hade kunnat bli slätstruket, och är det delvis också till en början, men berättelsen i sig är så pass stark att det snart står klart att ett poetiskt och svindlande språk inte hade lämpat sig. Det hade blivit kaka på kaka, för mastigt för läsaren att ta in.

Romanen innehåller många starka scener, vissa av dem rentav outhärdliga och groteska. Men det hopp som genomsyrar syskonkärleken mellan Nella och Robert balanserar och lyfter upp det som annat skulle ha kunnat upplevas som alltför magstarkt eller nattsvart. Det övernaturliga drag som genomsyrar en del av romanen, ger den drag av magisk realism tillsammans med det mycket socialrealistiska porträttet av barnens verklighet i övrigt.

Alla romanens gestalter känns som levande personer av kött och blod. Den iskalle psykopaten Gerard, som bränner upp levande kattungar utan att tveka, och som väljer Nella som sitt offer att jävlas lite med. Den utmattade modern som ligger och sover djupt eller är stupfull och mumlar i ett hörn av radhuset. Det övernaturliga som blir ytterligare en symbol för den försvarslösa och hur människor är beredda att skada den som inte kan göra motstånd.

Havsmannen är inte riktigt i klass med Den vidunderliga kärlekens historia eller Kunzelmann & Kunzelmann, men den håller läsaren i ett järngrepp och det är gott så.

Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Surrealistiskt och socialrealistiskt av Carl-Johan Vallgren

  1. Eli skriver:

    Fin recension! Du sätter fingret på precis vad jag tyckte om boken också. Gripande och väldigt skild från hans tidigare romaner. Det tog ett tag innan jag kom in i den men när jag väl gjorde det var den svår att släppa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s