”Att skriva är också att inte veta vad man gör, att vara ur stånd att bedöma det, det finns säkert ett fragment av det hos författaren, ett starkt sken som bländar.”

6a00d8341cd98d53ef00e54fbc2c5d8834-800wi

Jag älskar Marguerite Duras. Hon är en av mina favoritförfattare, sådär alldeles magisk så när jag läser en bok av henne är det ljuvlig lyx. Nu är det två böcker jag har läst av henne som jag inte bloggat om.

Den ena läste jag förra året, En fördämning mot Stilla havet. Det var en av de bästa böckerna jag läste 2012. Den andra läste jag ut idag, Emily L. 

Jag kan inte vara kritisk när det gäller de här läsupplevelserna. När jag läste Älskaren var jag begeistrad men hittade ändå saker som inte föll mig i smaken. Samma sak med Halv elva en sommarkväll. Men nu går det inte, för jag älskar båda böckerna besinningslöst.

En fördämning mot Stilla havet recenserade jag i Tidningen Kulturen. Jag skrev såhär:

Marguerite Duras har en särskild plats i mitt hjärta och av den anledningen har jag svårt att skriva en objektiv recension den här gången. Av den anledningen har jag också skjutit upp just det här recensionsskrivandet och gått och vridit och vänt på hur jag ska hantera det hela.

Men med tanke på att Duras dels är död sedan ett antal år tillbaka, dels en mycket erkänd författare med klassikerstatus och dels alltså en av mina favoriter, så får det bli som det blir.

Modern i den här tidiga Duras-romanen är förtvivlad. Så förtvivlad att hon knappt ens orkar bry sig längre. Det började med en storslagen plan på att bygga fördämningar som skulle stoppa tidvattnet från att förstöra allas skörd på slätterna. Det skulle gå att trotsa naturen. Hon trodde på den planen så mycket att hon fick med sig hundratals bönder. De byggde fördämningar, de odlade och väntade med lätt bävan på tidvattnet. Det kom och det raserade fördämningarna. Numera går modern och muttrar, skriver brev till tjänstemän, tänker på fördämningarna och hur hennes liv hade kunnat bli om tidvattnet inte hade raserat dem.

Barnen är uttråkade. De lyssnar på samma skivor om och om igen på den gamla grammofonen, flickan drömmer om att en jägare ska susa förbi i sin bil och få syn på henne och ta henne med bort. Till staden, till något mycket vackrare.

Såhär fortlöper romanen, men när den just börjar bli tråkig så händer något som ger liv åt den igen. Jag fascineras av språket, först och främst, av Duras magnifika formuleringsförmåga och av den svunna tiden som det utspelas i.

Platsen är en kolonialiserad sådan i Asien, huvudgestalterna är fattiga och lever i armod och förtvivlan. En dov likgiltighet bäddar in dem i vardagens göromål.

Romanen är mycket tjock för att vara av Marguerite Duras, som annars mest tycks ha skrivit tunnare berättelser. Men den håller ändå och jag blir inte besviken.

Nu får ni ursäkta den här kanske alltför personliga texten. Ibland går det inte att låta bli.

Och nu har jag alltså läst Emily L. Det är en bok som på vissa sätt står stilla och på andra sätt aldrig slutar röra sig framåt. Det är en bok om engelska alkoholister som dricker pilsen och bourbon. Den utspelas i en hamn, på barer. De två människorna, författaren och den blonda man som kallas ”ni” samtalar och betraktar människorna omkring, vid floden Seine. Den handlar om poesi, liv, kärlek, resande, skrivande. Skrivandet, författandet, innehar en central roll genom hela berättelsen.

Jag samlar på meningar, läser långsamt för att inte missa något i det vackra och ständigt innehållsrika ordflödet. Det är nog den bästa boken jag har läst av Marguerite Duras och garanterat den bästa läsupplevelsen hittills i år.

Förordet till Modernistas utgåva av Emily L. är skriven av min gudinna till favoritförfattare, Sara Stridsberg. Bara den texten i sig är som en egen roman. Förresten, tills imorgon är den här delade länken tillgänglig för läsning. En nyskriven text av Sara Stridsberg (OMFG!).

Det här inlägget postades i Bokrecension, Författare att älska och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Att skriva är också att inte veta vad man gör, att vara ur stånd att bedöma det, det finns säkert ett fragment av det hos författaren, ett starkt sken som bländar.”

  1. lenatjern skriver:

    Hon är verkligen magisk, jag kan inte få nog av Duras. Det är något med hennes ordflöde, hennes meningar, hennes känsla av något förgånget. Hon och Sagan är något av det bästa man kan läsa.

  2. böckerx3/Metta skriver:

    Jag har bara läst Älskaren och det var på littvet för många år sen och det gällde genuskursen om jag inte minns helt fel. Jag har starka känslor kvar av den trots att jag inte ens minns mycket om vad den handlade om. Borde helt klart läsa mer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s