VÄLKOMMEN TILL VÅR LILLA PLANET

moodysson-sv

Vet ni vad jag tänker på nu?
Jag tänker på Lukas Moodyssons böcker.
Jag har inte läst någon av dem nyligen, men jag tänker på hur mycket de behövs. Hur mycket hans skapande behövs.

En som, precis som på omslaget till Döden & co, sticker fingret rakt in i det äckliga och gräver runt. Runt och runt och läsaren eller tittaren vrider sig i avsmak/vanmakt men fortsätter ändå titta. Det förändrar en människa att fortsätta titta på konst som handlar om sådant som faktiskt finns i verkligheten men som vi helt enkelt inte orkar ta in. Jag vill tro att förändringen är till det bättre. Att den föder en vilja till förändring, eller åtminstone förståelse. Empati kanske är ordet jag letar efter.

Jag syftar på:

PORREN, TRAFFICKINGEN, MAKTMISSBRUKET, MAKTLÖSHETEN, VÅLDET, KRIGEN, SVANARNA SOM BADAR I OLJIGT VATTEN.

Vissa hävdar att konst (och med konst menar jag här såväl litteratur som film och konst och poesi) ska vara behaglig, något att vila ögonen på vid middagsbordet. Något som bekräftar att en solnedgång  är vacker. Det finns ett behov av positiva budskap i en tid av hopplöshet och kaos, men jag vill hävda att människor dränker sig i sorl för att de inte orkar.

Samtidigt vill jag hävda att om det är någon gång vi behöver den där äckliga, obehagliga, ärliga, råa konsten så är det i en tid av hopplöshet och oro. Som nu. Vi behöver liksom något radikalt för att orka höja vår blick från vardagen och skräckslagna skåda slagfältet vi ser framför oss.

Jag har tjatat om det förr och nu tjatar jag igen. Seminariet på bokmässan 2011 med Lukas Moodysson. Han sa att han bara rusar in i det jobbiga istället för att, som kanske är mer skonsamt, fly det. När hans pappa hade dött rusade han rakt in i döden och skrev en bok om den. När han upprördes över den utbredda förekomsten av trafficking i Europa gjorde han en hel Lilja-film om den, som slutade i tragedi och självmord. För hur återhämtar man sig någonsin efter en sådan grej? Hur återhämtar vi oss från vetskapen om allt fruktansvärt omkring oss?

Jag menar inte att vi ska vältra oss i misär i stil med kvällstidningsartiklar om bestialiska mord i svenska småstäder. Jag har inget recept. Som Ernst Billgren sa i den där underbara intervjun – bara för att man ställer frågorna behöver man inte ha svaren. Det sa förresten också Nina Björk i en annan underbar intervju.

Men jag tror att bra konst är så nära ett recept vi kan komma. Varje bok jag har läst av Moodysson har fyllt mig med en känsla av obehag, men också påverkat mig enormt mycket under oöverskådlig tid. Som hans senaste, Tolv månader i skugga. Den var till stora delar en vardaglig berättelse om Lukas Moodyssons liv som småbarnspappa i Malmö. Han läste en biografi om den ryska poeten Anna Achmatova, han lämnade på dagis, han noterade människor i sin omgivning. Men samtidigt: Det där hemska, äckliga, som utgör kulissen till allas våra liv.

Nu är jag upprörd över världen och hur den ser ut. När jag tänker på viktiga och bra författare och människor blir jag en aning lugnare. Lukas Moodysson är förstås bara en av många viktiga.

Det här inlägget postades i Kuriosa och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till VÄLKOMMEN TILL VÅR LILLA PLANET

  1. Mia Hansén skriver:

    Det känns åtminstone i den egna kroppen som något stort förändras när jag läser ”viktiga” och svåra böcker. Känslan är svårslagen oavsett annan genre, det är samhällshjältarna som känns bäst att läsa, där det känns att de bryr sig och vill göra något. Tack för detta fina inlägg!!

  2. Gabrielle skriver:

    Tack för en berörande text. Jag har inte läst nåt av Moodysson men känner nu att jag kanske skulle göra det. Funderar en hel del på den där balansen mellan att ”hålla på” med elände (läsa, skriva, se på film osv) eller hålla sig ifrån det för att man själv mår illa av det och välja ”feel good” istället.
    Det är ju svårt när det känns alldeles förtvivlat hopplöst alltihop – därför såg jag faktiskt inte ”Lilja for ever” (även om jag kände ett borde-borde-borde…). En av dom plågsammaste böcker jag nånsin läst var ”De fattiga i Łódź” av Steve Sem Sandberg – nästan så jag önskar att jag inte läst den. Det finns filmer jag ångrat att jag sett också, Cassandras dream av Woody Allen (inte rolig den gången) är en av dom. Samtidigt tycker jag ju inte att man ska leva med skygglappar mot allt som är svårt. Jag har inte så mycket mer att tillföra här egentligen – det var bara det att din text satte igång funderingar.

  3. Titti ABC Café skriver:

    Att jag inte läst något av Moodyson än! Jag vet inte varför, jag har velat länge, kanske för att jag fått för mig att han ska vara pretentiös? (Som om det skulle göra något egentligen, jag brukar gilla pretentiöst.)

  4. Evilin skriver:

    Apropå att fråga utan att svara:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/svenska-studenter-har-alla-svar–men-inga-fragor
    Du har kanske redan läst den, men iaf.

  5. Ping: Lukas Moodysson, Friederike Mayröcker, Lydia Davis, Søren Ulrik Thomsen, Virginia Woolf | ord och inga visor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s