Sågning av Tusen strålande solar

13219563
Khaled Hosseini – Tusen strålande solar.

Någon kanske tror att jag gör en grej av att ogilla bestsellers. De senaste åren har jag ogillat nästan varenda bestseller jag har läst – Frihet, En halv gul sol, Sista testamentet och Niceville för att nämna några exempel. Så är nu inte fallet. Om jag läser en bestseller som knockar omkull mig är jag den första att erkänna det.

Men nu har det hänt igen.

För ganska längesen nu läste jag Tusen strålande solar och bara satt och suckade och stönade över hur stereotypa alla romanfigurer var, hur stolpigt skriven (eller översatt får man väl säga) den var och hur allt liksom skrevs ut på ett sätt som gjorde berättelsen tämligen ointressant.

Misär staplas på misär och det kan fungera i en berättelse om stilistiken upphäver misären i handlingen. Så är inte fallet här. Berättelsen om Mariam och Laila som är gifta med samma man är intressant i teorin. Kulissen är ett Kabul i krig och terror. Mannen älskar att drämma näven i ansiktet på sina kvinnor. Kvinnorna blir vänner, mot alla odds (eller kanske för att de inte har något val) och finner en ljuspunkt i en annars ganska nattsvart tillvaro. Man får också ta del av hur de tidigare levt och deras uppväxt.

Men alltså, gud, så tråkigt det ändå blir. Jag upplever berättelsen som forcerad, som om allt måste skrivas, som om det var en redogörelse, som om man bara ska berätta en historia rakt upp och ner. Det är så klart viktigt att skildra kvinnors situation i Afghanistan, vilket väl utgör den positiva punkten i denna min text och vilket gör att jag orkar läsa klart.

Men: Nej!

Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Sågning av Tusen strålande solar

  1. Narrativa skriver:

    Hurra för sågningar! ditt inlägg var mer utförligt och givande än de flesta bokbloggsinlägg jag läst idag!

  2. Titti ABC Café skriver:

    Jag har funderat på att läsa, men inte läst, böckerna du nämner för att de verkar så… eh… bestseller-aktiga? Inte på det där bra sättet där man känner gemenskap med alla andra som hypar utan på… öh… det negativa sättet…

  3. Annika Koldenius skriver:

    Puh. Jag gillade inte heller Tusen strålande solar. Fast det var ett tag sedan jag läste den nu, så jag kan inte riktigt minnas varför…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s