RIIKKA PULKKINEN

sanningen

Min recension nedan har också publicerats i litteraturtidskriften Horisont. Jag recenserar från och med nu återigen en bok om dagen på Ord och inga visor tills jag är ikapp med min läsning.

I Riikka Pulkkinens andra roman (men den första som översatts från finska till svenska) Sanningen, ligger blickfånget på flera generationer i en familj och flera lager av hemligheter, sanningar, som successivt skalas av alltmedan berättelsen fortskrider.

Det är konstnären som aldrig målar numera men som emellanåt känner skaparlusten återvända. Och det är hans dödssjuka hustru Elsa, som har cancer och som inte kommer få leva så länge till. De har levt ett långt liv tillsammans med både prövningar och fina ögonblick, som väl de flesta långa äktenskap. Och det är deras dotter Eleonora som är kirurg och en aning stereotyp i sin perfektionism. Och hennes två döttrar, sinsemellan ganska olika, som också får en plats i berättelsen. När Elsas barnbarn Anna en dag provar en klänning ur mormoderns garderob så blir mormodern stående utan att veta vad hon ska ta sig till. Det hela leder till att Anna får reda på att hennes morfar under en lång period, för många år sedan, haft en affär med en annan kvinna. Den andra kvinnan Eeva är, klyschigt nog, familjens barnflicka. Inte nog med att de har haft en affär ihop. När Elsa varit mitt i sin karriär och varit bortrest mycket, så har de praktiskt taget levat som en familj tillsammans med det då lilla barnet.

Annas nyfikenhet väcks och hon börjar fantisera kring hur Eeva kan ha varit och hur livet kan ha tett sig för hennes morfar för så många år sedan.

Romanen utvecklas till ett relationsdrama, mer eller mindre, där nutiden då Elsa är döende och familjen sammansvetsad, blandas med ett svunnet 1960-tal med revolutionsatmosfär och resor på skumpiga tåg i Europa.

Sanningen har nått stora framgångar i Finland och sålt i över 70.000 exemplar. Det är lätt att förstå varför. Det verkar som att romanhantverket går som ett rinnande vatten för Pulkkinen, åtminstone märks inga skarvar medan man läser. Det finns ett driv i berättelsen, och det här draget av hemligheter som uppdagas, som gör den svår att sluta läsa.

Dock så är gränsen mellan nostalgi och sentimentalitet som bekant hårfin, och emellanåt tippar Sanningen tyvärr över i det senare. Det finns också en inneboende distans som sträcker ut sig över hela romanen och skapar ett intryck av att befinna sig långt ifrån romangestalterna trots att de uppenbarligen lever där på sidorna i boken. Det kan ha att göra med att en stor del av berättelsen består av den unga Annas fantasier och föreställningar om en tidsepok som ägde rum innan hennes födelse. Språket är också skickligt uppbyggt, luftigt och lätthanterligt på ett sätt som matchar berättelsen väl.

Ibland bränner det till och då tycks romanen snudda vid verkliga existentiella sanningar. Jag gråter vid flera tillfällen under läsningen, och det hör inte till det vanliga. Romanen berör, det är en stark berättelse om kärlek och familjegemenskap, om hemligheter, svek och förtvivlan. Och om att älska någon annans barn som vore det ens eget, men ändå inte få träffa det barnet. Sorgen i det. Sorgen i att åldras och att vara människa, glädjen i detsamma. Pulkkinen får plats med mycket mellan boksidorna, utan att det någonsin känns överflödigt.

Ja, förutom sentimentaliteten som sagt. Men den kan man ta på köpet med en sådan här stark berättelse framför sig.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till RIIKKA PULKKINEN

  1. Ping: Novellix-julkalender, lucka 4: Ett köns bekännelse | ord och inga visor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s