Apokalyps baby

DESPENTES
Apokalyps baby – Virginie Despentes.

Min recension nedan har också publicerats i Fria tidningen.

Allt börjar med att tonårsflickan Valentine har försvunnit någonstans i Paris. Det utgör själva grunden till Virginie Despentes senaste roman Apokalyps baby (som har översatts till svenska av Anna Petronella Fredlund). Redan innan försvinnandet har flickans familj kopplat in privatdetektiven Lucie som följer efter henne och rapporterar hennes förehavanden. När hon väl försvunnit blir uppgiften mer delikat – att hitta henne igen.

Lucie är en ganska vanlig person, som emellanåt porträtteras som tråkig. Hennes totala motsats dyker upp i detektiven Hyenan, en frispråkig och lesbisk kvinna som är både luttrad och våldsam. De tvingas samarbeta i jakten på Valentine, som redan innan hon försvunnit tycks ha haft en ganska kaosartad livsstil. Familjen är välbärgad och pappan en berömd författare. Den biologiska mamman bor någon annanstans, och detektivernas första teori är att Valentine helt enkelt flytt dit för att slippa de ständiga bråken med styvmodern. De åker därför runt i Paris och letar förstrött, samt spenderar de pengar som flickans familj gett dem. Efter ett tag inser de dock att lösningen på uppdraget inte alls är så enkel som de hoppats.

Apokalyps baby är hårdkokt i sitt tilltal, skarpt och snabbt berättad, och innehåller en rå jargong. Dock finns där också hela tiden en närvarande samtidskritik. Författaren Despentes riktar sina kängor åt alla möjliga håll – såväl franska medelklassmänniskor, polisen och det politiska systemet får rejäl kritik. Det är just samtidskritiken som gör att åtminstone jag inte tröttnar. För i övrigt blir det omotiverat med allt våld och alla klichéer.

Något som drar ner romanens kvalitet, som jag uppfattar det, är också de eviga beskrivningarna av folks utseende. I princip varje ny karaktär som introduceras beskrivs i detalj, gärna också huruvida personen bär på för många kilon eller inte. Mycket riktigt så är Hyenan snygg och den blygare Lucie borde gå ner ett par kilo. Hur mycket jag än funderar kan jag inte finna någon anledning till att dessa eviga beskrivningar ger något extra, eller relevant, till romanens helhet. Snarare solkas berättelsen ner av ytligheten som främst verkar tillhöra den allvetande berättaren.

Att romanen fokuserar mer på de mellanmänskliga relationerna än den faktiska jakten på Valentine, gör den betydligt intressantare än en dussinthriller. Tempot och spänningen driver romanen framåt, men är inte vad som gör den intressant.

Sammantaget hade Apokalyps baby gärna fått rensas på klichéer och detaljerade beskrivningar av (främst kvinnors) utseende. Samtidskritiken är desto mer relevant och medan slutet närmar sig intensifieras den – för att avslutas i ett antal magnifika och dramatiska händelser mitt i Paris centrum. Där glimrar Virginie Despentes berättarkonst till ordentligt.

Har ni läst den här boken? Jag hade tänkt mig att det skulle bli en typisk bokbloggsbok som man skulle få läsa om överallt, men så har det inte blivit. Tur är väl det i och för sig, eftersom den lämnar en del övrigt att önska.

Jag recenserar en bok om dagen (ibland flera, som idag!) på Ord och inga visor tills jag är ikapp med min läsning.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s