Under ytan finns ännu mer yta och under den ytan finns yta igen – och det är underbart!


Johanna Ekström – Om man håller sig i solen.

Okej, jag får ta några djupa andetag. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om den här romanen. Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Jag har recenserat den i Situation Sthlm men den texten är bara 600 tecken så jag skriver en egen text till bloggen.

Jag började läsa boken med en axelryckning. Jag trodde att det skulle vara en helt okej roman (eller det är faktiskt självbiografiskt men jag kallar boken för roman eftersom den håller så pass hög litterär kvalitet och har romankänsla). Efter en stund tänkte jag: vad är nu detta? Efter ytterligare en stund var jag helt fängslad. Fast. Romanen höll fast mig, precis som ytan håller fast det lilla barnet Hanna i boken. Jag tänker fortfarande på Om man håller sig i solen typ hela tiden. Den berörde mig.

Jag har intresserat följt intervjuer med författaren, läst recensioner i bloggar och tidningar och därefter följt också kopplingen till Pär Wästberg (som är Johanna Ekströms pappa). MEN JAG TYCKER INTE DET ÄR RELEVANT ATT HAN ÄR HENNES PAPPA! För att vara helt ärlig visste jag det inte ens när jag läste boken.

Hanna växer upp på Stora Skuggan, i ett flott och stilrent hem där allt skimrar perfekt. Barnet som inte får veta att livet innehåller djup, att det inre är kärnan i en människa, att ytan egentligen bara är ett spel för gallerierna. Det barnet vet förstås inget annat. Vet att ytan är allt, men anar inte bråddjupen därunder. Som föräldrarna gör, så självklart intellektuella som de är. De glömmer bort att barnet inte förstår sådant på egen hand.

Det är de små gesterna som gör den här boken så bra, de små detaljerna som fångar en hel klass, en hel struktur av beteendemönster och menande blickar (i motsats till arga ord som slungas ut, landar, och sedan är allt bra igen). Barnet växer upp och får ätstörningar. Jamen, det är inte så konstigt när ytan måste vara perfekt. Det inre får krackelera bäst det vill. Man skrattar och visar menande upp sitt nystädade hem i tidningar. Man låter sig fotas i trädgården vid dukat bord.

Jag fastnade som kletande kola i den här berättelsen och hoppas att Johanna Ekström skriver fler böcker av den här sorten. Och visst: det finns dem som anklagar henne för att klaga över småsaker. Andra har haft det mycket värre. MYCKET MYCKET VÄRRE, materiellt har barnet Hanna allt hon kan önska. Men bara för att man skriver om en sak, betyder det väl inte att man förutsätter att inget annat existerar? Jag menar, det kan väl bara vara positivt om alla samhällsklasser och typer av liv blir till böcker. Så tycker åtminstone jag.

Har ni läst boken? Förresten, visst har jag skrivit om intressantare böcker under de senaste dagarna? Det tycker åtminstone jag.

Jag recenserar en bok om dagen på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Under ytan finns ännu mer yta och under den ytan finns yta igen – och det är underbart!

  1. Ping: Kära hjärtanes: De allra bästa böckerna jag läste under 2012 | ord och inga visor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s