Den värsta hungern av dem alla


Delphine de Vigan – Dagar utan hunger.

Delphine de Vigan har skrivit en självbiografisk bok om när hon hade anorexia. Det är en stark skildring om sjukhusvistelse med dropp – hon måste gå upp i vikt, hon är sjukligt smal, och eftersom hon knappast gör det självmant får hon medicinsk hjälp med det. Maten som den värsta fienden i världen, läkarens omtänksamma blick. Det är just läkaren som får henne att slutligen kapitulera och lägga in sig, acceptera att hon är sjuk och behöver hjälp. Den ständiga kölden, naglarna och håret som ramlar av, ensamheten och kampen.

Det finns inget glorifierande drag i de Vigans skildring av anorexia, inga vackra rådjursögon eller pinniga heroin chic-ben. Det finns en kyla och en ensamhet som skildras i korta, exakta meningar. Ett fysiskt förfall, en mental känsla av hopplöshet. Det är det jag gillar, hudlösheten och exaktheten i berättelsen. Ett drag som jag ibland kan ha svårt för, men som här blir starkt. Jag har läst andra böcker om anorexia, för längesen, som liksom har runnit av och inte lyckats beröra mig. Så blir det inte nu. Ofta sitter jag och håller handen mot magen, instinktivt, för att det blir så sorgligt och starkt. Ofta tänker jag att jag ska skriva av citat, men glömmer det, som jag ofta gör när jag läser.

Dagar utan hunger är författarens debutroman som först i år gavs ut på svenska. Jag har tidigare läst No och jag av samma författare, som jag tyckte om, nästan mer i efterhand än då jag skrev texten ser jag nu.

Har ni läst Dagar utan hunger?

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den värsta hungern av dem alla

  1. Leah skriver:

    Jag har läst boken och tyckte att den var vackert skildrad. Det som jag gillade mest är att hon inte försökte definiera vad som är sjukdomen utan lämnar orsaken öppen. Samtidigt blir jag orolig: kommer folk verkligen förstå att det handlar om mer än bara symptomen?

    • Ja, den var verkligen vackert skildrad. Och jo, ofta fokuserar man ju för mycket på orsaker, det är ofta djupare orsaker än man vill tro, tror jag. Jag vet inte, jag tänker mig att de som läser den här boken redan har vissa förkunskaper om anorexia, men nu när jag tänker på det så inser jag att det kanske inte alls är så… Men boken är ju också om det psykiska, ensamheten och så vidare. Jag läser den som att massa saker bubblar under ytan…

  2. Maria skriver:

    Måste läsa den där. Har petat på den på jobbet flera gånger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s