Att skriva en bok om en utländsk far


Aris Fioretos – Halva solen.

Att läsa Halva solen är att gå sönder en aning till följderna av en finstämd kärleksförklaring från son till far. Det är detaljerna som gör helheten, brukar man säga, och just så fungerar Halva solen.

Fadern i boken benämns ofta som ”En pappa”, ett tilltal som till en början förefaller opersonligt och svårbegripligt i sin obestämda form, men som visar sig vara allt annat än just det. Genom den språkliga distanseringen så kommer man pappan ännu närmare, och genom detaljerna tycker man sig se honom framför sig. Lika mycket som Halva solen är en berättelse om pappan, så är den en berättelse om sonen, ”en son”. Sonens relation till den utländske fadern, sonens uppväxt med den utländske fadern. Just detta återkommande användande av epitetet utländsk, förutsätter en motpol. I motsats till den som inte är utländsk så är fadern funtad på det ena eller andra sättet. Det här är en kärleksförklaring från sonen till ”den dödde”, pappan som nu längre inte finns i livet. Men det är inte alls en okritisk kärleksförklaring. Det är ett försök, tänker jag, att sammanställa helheten av en människa. Det positiva och det negativa, det roliga och det sorgliga.

Halva solen består av prosastycken, somliga återkommande drag finns, men i slutändan tycks ändå boken vara en sammanhängande enhet. Den är inte helt enkel att läsa, det gäller att vara noggrann och långsam för att inte missa viktiga detaljer. Språket är ofta snirkligt och, som i exemplen ovan, överraskande och oväntat i sina grammatiska former och formuleringar. Det kan lätt uppfattas som onödigt tillkrånglat, men efter att ha befunnit sig inom bokens pärmar en stund så vänjer man sig och tänker inte mer på det.

Det är ingen enkel sak att skriva en sorgebok utan att bli sentimental, men det lyckas Fioretos med genom att anlägga en nästan vetenskaplig lust att göra fadern rättvisa.

Också kronologiskt är boken oväntad, då det råder omvänd kronologi. Berättaren vill försöka gå bakåt i tiden från faderns död och fram till det ögonblick då han inte än hade blivit pappa. För att förstå honom bättre, kanske, för att förklara honom. Fadern opponerar sig med jämna mellanrum, och menar att sonen väl kan lämna en del saker utanför boken – han får en röst även om han är död.

Halva solen hade säkerligen kunnat läggas upp på ett enklare sätt, men då hade den å andra sidan inte varit det den är. Ett försök till förståelse, en kärleksförklaring som är intim och ändå allmängiltig.

Min recension ovan har också publicerats här, i Tidningen Kulturen.

Jag har återigen satt igång mitt projekt med att recensera en bok om dagen här på Ord och inga visor tills jag kommit ikapp. Dock kommer självklart även andra bokrelaterade inlägg att dyka upp under tiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s