Låt inte Lundell skrämma dig, lilla vän


Skåda min pojkväns snygga och härligt slitna pocketutgåva av Sömnen.

Det är så klart lätt att ha fördomar mot en bok skriven av Uffe i egen hög person. Faktum är att jag aldrig läst något av honom tidigare, men en gång var han med i min serie inlägg på temat ”Författare jag inte läst men nog skulle gilla” som har pågått i något år nu. Dock är det inte förrän nu som jag faktiskt läst något av författarna i serien och jag gillade Sömnen.

Dels så har Lundell ett högt tempo i sitt språk och berättande, som gör det lätt att komma in i berättelsen. När jag inte läste så pratade jag om boken och tänkte på figurerna i den, något som faktiskt inte händer mig så jätteofta. Det är Stockholm och 70-tal och fascinerande att läsa om en stad som är så lik (samma) och ändå så annorlunda mot den jag lever i. Det är befriande med all samhällskritik som sprängs in här och där, utan att det känns påklistrat eller larvigt. Romankaraktärerna känns som riktiga människor, med allt vad det innebär. Greger skriver på sin maskin hela dagarna men blir aldrig klar med romanen. Möbelkillen tvingar på vår käre huvudperson (misstänkt lik Lundell) sina fula möbler och huvudpersonen ids inte säga ifrån. Så blir det en sväng upp till Åre, sedan en sväng ut på krogen och mitt i allt ska man hitta sig själv och något slags lugn.

Artisten och huvudpersonen Cosmo bestämmer sig för att ta ett år ledigt från musicerandet, för att landa. Det händer mängder av saker under detta år, som man som läsare får följa. Ibland känns romanen daterad, vilket väl inte är så konstigt eftersom den måste ha varit brännande samtida då den gavs ut, 1977. Men ofta bär den på en ovanligt stark allmänmänsklighet som berörde mig jättemycket när jag läste. Visst är det lite manschauvinism här och där, men jag orkar liksom inte uppröras så mycket. Samma diskussion uppstod ju kring Knausgård-böckerna och det är samtidigt ett lätt knep för en författare att ta till för att skapa debatt kring sitt alster. Det är enkelt att attackera för kritiker och andra, öppet mål och så har man en ganska tom debatt som inte säger särskilt mycket om förhållandet mellan män och kvinnor i samhället egentligen (den som vill ha sådant av substans bör snarast läsa Liv Strömquist istället). Övriga beståndsdelar i Sömnen gör den nämligen väl läsvärd. Jag är inte insatt i andra feministiska/manschauvinistiska händelser kring Lundell mer än att de inkluderar en av mina favoriter – Karolina Ramqvist. Så det vill jag inte uttala mig om, utan pratar nu alltså enbart om Sömnen.

Hur som helst. Jag tycker att ni, liksom jag gjorde, ska kasta era Lundellska fördomar och ge Sömnen en chans. Jag gillar inte att läsa för mycket av samma författare tätt inpå, men så småningom ska jag också läsa Jack. Vad tycker ni om Ulf Lundell som författare?

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Låt inte Lundell skrämma dig, lilla vän

  1. Magnus skriver:

    Ulf Lundell har haft ett stort inflytande på svensk litteratur ur flera aspekter. En av de allra viktigaste aspekterna som tyvärr ofta glöms bort är att han debuterade under en ganska tråkig period i svensk litteratur (mitten av 70-talet) Litteraturen präglades av förnuftiga, humorbefriade, vänterradikala personer. Ofta var böckerna skrivna på snustorr akademisk prosa. Avståndet mellan läsare och författare var dessutom enormt. Författaren hade en upphöjd position. Och just då dyker Ulf Lundell upp och sänder ut budskapet att ALLA faktiskt kan skriva en roman. Det är möjligt även för DIG att skriva, att formulera DIG och skriva just DIN historia, göra just DIN röst hörd. Lundell fick tusentals vanliga killar och tjejer att själva börja fundera på att skriva en roman. (Förläggare på bonniers, norstedts wahlströms&Widstrands etc kan berätta om hur många manuskript – ifrån i huvudsak unga män – som vällde in efter Lundells debut. Manus som i de flesta fall refuserades p.g.a. att de ansågs vara sämre kopior av orginalet.) Därmed minskade avståndet mellan författare och läsare. Idag är det något vi tar för givet i och med internet och de senaste årens popularisering av romanskrivandet, men då i mitten av 70-talet var det en punkig revolt.

  2. Mister J skriver:

    Sömnen, ja. Det var länge sedan jag läste den. Märkligt nog så minns jag fortfarande personerna i boken. Åtminstone en del av dem. Helena till exempel. Ulf Lundell anses inte vara en särskilt stor kvinnoskildrare, men här lyckas han i alla fall göra Helena såpass komplex att hon faktiskt fungerar som ett svart spänningsfält som männen i boken (och läsaren) fascineras av. Jag minns fortfarande scenen när Helena kör Jeep hetsigt och snabbt uppe i Åre. Helena gillar David Bowie och jag minns att jag lyssnade på ”Station to station” och låten ”Wild is the wind” tack vare Helena.
    Greger är också en väldigt levande karaktär. Jag undrar varför han förfalskar tavlor? Ulf Lundell beskylldes aldrig för att vara förfalskare, men efter debuten ”Jack” så kallades han för Jack Kerouac-epigon av somliga. Och efter skivan ”Vargmåne” kallades han för Bruce Springsteen-epigon. Kanske vill han dra det ett extra varv i boken genom karaktären Greger? Eller så är det bara ett sammanträffande.
    Tommy Cosmo längtar efter att flyga, men är höjdrädd. Uppe på Åreskutan blir han helt paralyserad, men i Stockholm börjar han bygga på sin konstruktion.
    Jag tycker mycket om ”Sömnen”
    Jag tycker även att ni skall läsa ”Kyssen”
    ”Jack” har jag aldrig läst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s