som om bara svarta hål, tomma illaluktande fanns bakom allting

Jag tänkte att det var dags att läsa något väldigt efterlängtat. Jag hade då ännu inte läst Dykungens dotter, så det här var ett tag sedan men jag har dröjt med att skriva om den här boken. Jag lade mig på sängen, det var nog en lördag eller söndag. Och så läste jag och fastnade som klister i Birgitta Trotzigs helt makalösa Berättelser. Det dröjde flera timmar innan jag ens tog en paus, och då är jag ändå en person som brukar somna om jag ligger ner och läser en längre stund.

Boken innehåller fyra kortare berättelser: Teresa, En man ur natten, Skämtet och En vinterberättelse. De är skrivna på ett poetiskt och suggestivt språk som liksom hänförde mig medan jag läste boken. Det här låter säkert hur pretentiöst som helst, men jag kan inte riktigt förklara det på något annat sätt. Det kändes som att läsa en skatt som bara väntat på mig, ungefär.

Mest gillade jag den första berättelsen, om flickan Teresa som bor med sina föräldrar i en stuga djupt inne i skogen. De andra barnen är utflugna och hennes föräldrar behandlar henne som en prinsessa. Men så måste hon åka och jobba i en stad långt borta på andra sidan skogen, och därmed blir inget sig riktigt likt.

Jag kommer garanterat att läsa om den här skapelsen och vill så länge bjuda på ett citat från en av berättelserna:

Ty allting hade blivit underligt, urholkat, ihåligt – som om bara svarta hål, tomma illaluktande fanns bakom allting.
Så hade han till exempel alltid älskat sin stad som var hans värld. Att komma ut ur deras port och stå och se neråt gatan – som ändade i slätten – hade alltid varit ett välbefinnande: att dra djupt efter andan och sträcka på sig och tänka på allt som denna värld rymde, alla gårdar gator trädgårdar vindar källare: allt som kunde göras: ett stort varmt välbefinnande rann genom skinn och muskler. – Men nu med ens: ihåligt, kallt. 

Är det bara jag som är helt Trotzig-frälst?

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till som om bara svarta hål, tomma illaluktande fanns bakom allting

  1. Eli skriver:

    Jag läste De utsatta av Trotzig när jag pluggade litteraturvetenskap. Jag tyckte den var bra men himla tung. Jag är dock nyfiken på mer, har Dubbelheten som hyllvärmare så ska nog läsa den i vår.
    Och något säger mig att jag har kommenterat detta hos dig innan, men jag kanske bara har tänkt göra det, haha!

  2. Ping: De bästa böckerna jag läste 2011 | ord och inga visor

  3. Ping: Tematrio: Skrivande svenskor | ord och inga visor

  4. Ping: Den mästerliga Birgitta | ord och inga visor

  5. Ping: Fler böcker som inte har fått den uppmärksamhet de förtjänar | ord och inga visor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s