Att peta på det ytliga med en nagel och hitta ännu mer yta


Jag skrev om Sophia Wolf Lösnitz roman Stockholm Rosé i Nya Upplagan. Såhär tycker jag om den boken (och så skrev jag i tidningen):

I Sophia Wolf Lösnitz debutroman Stockholm rosé så är ytan det absolut viktigaste. Destiny har blivit dumpad av sin pojkvän, vilket förvandlat henne till spillror och lett henne in i en så kallad 26-årskris. Hon dricker med sina kompisar nätterna igenom och stirrar sedan tomt på tv dagarna i ända. Hennes vänner fasar – hon kommer gå upp i vikt av det här beteendet. Det får inte ske!

För Destiny och hennes tjejkompisar är pengar inte ett problem. Deras föräldrar öser gärna lägenheter, operationer och kläder över sina sessor. Istället har tjejerna all tid i världen att oroa sig över vilka skor man helst ska drapera sina fötter i just den här veckan (nej förlåt, den här dagen) och huruvida det går att få tillbaka en kille som har dumpat en. Fast som egentligen inte har sagt rakt ut att det är slut – är man fortfarande tillsammans då? Och är det okej att Destinys tillfälliga date ger henne silikonbröst i present – är det inte en förolämpning mer än något annat?

Först undrar jag vad det är jag läser egentligen – den mest bimbofierade chick lit-boken i litteraturens historia? Snart går det upp för mig, medan överdrifterna hopar sig, att det måste vara en parodi. Ingen människa, oavsett hur ytlig den människan är, kan på allvar skriva en roman som denna. Det blir aldrig uttalat satiriskt, visserligen, och bokens baksida anger att det här är en roman om livskriser och skor. Kort och gott. Men när den ena korkade kommentaren efter den andra piper ur tjejernas stämband så blir jag mer och mer övertygad. De här människorna existerar inte och kan inte existera. Vilken lättnad!

Faktum är att romanen som sådan är ganska välskriven. Språket är originellt, innehållet är plågsamt att läsa om. Därmed blir läsningen av Stockholm rosé en utdragen process för mig, eftersom jag plötsligt tycker att alla andra olästa böcker verkar oändligt mycket mer intressanta. Det är roligt att inse att detta (förhoppningsvis) är en parodi på det ytliga Stureplanslivet och genom sin absoluta ytlighet visar romanen hur tom den ytligheten är. Genom avsaknaden av djup blottas ytligheten ännu tydligare, på något sätt. Men ddet är inte speciellt roligt att läsa sida upp och sida ner om Destiny & co, så jag drar ett lättnadens andetag när romanen är slut. Även om jag emellanåt småler åt överdrifterna.

Har du läst den här boken? Vad tyckte du (länka gärna till din eventuella recension, vill veta om fler uppfattar boken som jag)?

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att peta på det ytliga med en nagel och hitta ännu mer yta

  1. malinthewriter skriver:

    Oh my! Måste genast googla och hoppas finna att det är satir. Annars är det ju bara … tragiskt :O

  2. Maria skriver:

    Heh. Har den hemlånad nu, ska bli ”intressant” att läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s