Jag tilltalas egentligen inte av det här avskalade språket, det här med att skriva så minimalistiskt som möjligt. Jag tycker att det blir svårfångat och i längden, om man läser många sådana böcker, ganska meningslöst. Torftigt, när man tänker på hur fantastiskt det går att skriva om man tar i från tårna. Och Ida Lindes roman gled av mig och glömdes bort ganska fort efter att jag hade läst ut den. Det jag gillade mest var när modern och de två barnen bodde i ett gammalt stationshus. Jag föreställde mig miljön, att stanna upp på en plats som annars är avsedd att vistas på bara en liten stund i väntan på att ta sig någon annanstans. Jag vet inte, det här är nog bara inte min typ av bok. Men jag har recenserat den i Tidningen Kulturen och den texten finns här.

Har ni läst den här boken (obs att recensioner i dagarna 28 är igång igen, idag är den nionde recensionen)?

Alla är recensionsexemplar och egentligen hade jag kanske velat gå mer på lust, men nu har jag ju halkat efter i läsningen så det här får funka! Som alla kloka förstår så längtar jag mest efter boken överst i högen, som jag liksom aldrig unnar mig att läsa men hoppas hinna påbörja i helgen.

Jag har tidsinställt några inlägg som dyker upp under helgen. Vad ska ni läsa?

Jag har gjort något smart. Tecknat en prenumeration på Galago + ETC i ETT HELT ÅR för sammanlagt 350 kronor.

Jag har aldrig läst Galago, men är ju nyfrälst seriealbumläsare så jag räknar med att bli allt annat än besviken.

ETC har jag läst mycket och jag gillar det annorlunda perspektivet på nyheter och annat. Även om jag ju också prenumererar på DN (mest för kulturdelens skull) och förstås allra mest gillar Fria tidningar (som jag också skriver för).

Mycket parenteser blev det. Men jag ser fram emot den här prenumerationen och 350 kronor är inte mycket i löningstider så jag skulle passa på att göra detsamma om jag var ni (och NEJ, jag är ingen sponsrad bloggare. Det här inlägget skriver jag bara för att jag vill. Jag skulle gärna få 50.000 för det, visserligen. Det sticker jag inte under stol med. Men det får jag inte).

Åh, jag är mer sugen på att läsa Mare Kandre än NÅGONSIN. Känner på mig att jag kommer gilla hennes böcker så himla mycket, särskilt när till och med boktipsgurun Bia är säker på det på twitter:

Camilla på dagens bok är också på och ska läsa Kandre:

Språket verkar fantastiskt och jag har börjat kolla lite på ett gammalt K special om Kandre som någon vänlig själ har lagt upp på vimeo. Kolla själva!

Mare K. dog 2005, bara drygt 40 år gammal. Väldigt sorgligt. Men jag ser verkligen fram emot att utforska hennes författarskap och ska, som antytts i tweetsen ovan, läsa Bübins unge allra först. Förhoppningsvis i sommar.

Tidigare i inläggsserien med författare jag inte läst men nog skulle gilla, så har jag haft med Paul Andersson, Nawal El Saadawi, Ulf Lundell, Janne Bergquist, Sonja Åkesson, Harry Martinson, Sara Lidman, Michael Strunge och Virginia Woolf. Av dem har jag nu läst två, nämligen Ulf Lundell och Michael Strunge (som jag hade tjuvläst redan innan). Ser fram emot att läsa allihopa så småningom.

Har ni läst Mare Kandre, gillar ni henne i så fall?

Alltså, om det är något här i jordelivet som verkligen skrämmer mig, gör mig asrädd så att jag helst vill gömma mig under ett bord tills man pratar om något annat, så är det bränder. Förmodligen har det med bränders slutgiltighet att göra. Förstörelsen, förödelsen och omöjligheten att återställa tillstånden. När jag var liten och vi med skolan besökte en brandstation (med avsikten att vi skulle bli lugna, förmodar jag) så blev jag istället livrädd och drog ut alla kontakter i hela huset när jag kom hem. Med andra ord så är grundförutsättningarna när jag ska läsa Innan jag brinner (som handlar bl. a om en pyroman) ganska skraja. Men jag tvingar mig att ta på mig de professionella glasögonen eftersom jag ska recensera boken i NA, och upptäcker att Innan jag brinner har sina fördelar, den är gripande på ett dovt och obehagligt sätt. Den är fruktansvärd, men också vemodig. Den handlar om en pyroman i en liten by och den makt han därmed får över människornas liv. Hur en enda människospillra kan slå sönder också många andras på några dagar. Den handlar om författaren, Heivoll, och hans liv. Och en del annat, men pyromanin blir det intryck som består, som jag ibland med fasa minns.

Jag trodde först att det var en BOATS-bok och tänkte – det erkänner jag – ”åh nej!” men även om den ju ÄR baserad på sanna händelser så är den också skriven av en författare och såväl språk som dramaturgi är skickligt ihopsnickrade.

Jag har recenserat boken i Nerikes Allehanda och den texten finns att läsa här.

Nu äntligen kommer jag igång med mitt recensionsprojekt igen, det har helt enkelt varit för mycket på andra fronter den senaste veckan. Och så får det vara. Jag tar vid där jag lämnade sist, så idag är den åttonde dagen i Recensioner i dagarna 28.

Har ni läst Innan jag brinner? Vad tyckte ni?

Nu är Forma books blog award igång igen och man kan nominera bokbloggar man gillar fram till den 18 juni. De har två kategorier i år – en för bokbloggar om barn- och ungdomsböcker och en för sådana om vuxenböcker (där jag då kvalar in i den senare). Jag vill helt enkelt säga att ni hemskt gärna får nominera mig. Om ni tycker om Ord och inga visor, alltså. Man får tydligen nominera hur många bloggar man vill om jag har förstått det hela rätt.

Imorgon kommer åtminstone en recension dyka upp här. Det vet jag säkert, för jag har tidsinställt den. Ha!

Det är ju massa deltagare i min läsutmaning AUGUST STRINDBERG 2012, som går ut på att läsa fyra Strindberg-titlar under året. För den som behöver inspiration deluxe så har jag två heta tips:

1. August Strindberg – Ett liv med manus av PO Enquist. Hela serien finns på svtplay i 6 avsnitt. Riktigt, riktigt bra och gripande och det ger garanterat mersmak när det gäller August (som jag har förstått ska uttalas inklusive u).

2. Länge leve August som gick i SVT förra helgen. Programmet är 2 timmar och inkluderar bland annat Märta Tikkanen, Karl Ove Knausgård, PO Enquist och många fler. Otroligt intressant och inspirerande, jag blev mest sugen på Ockulta dagboken faktiskt.

Jag har varken hunnit läsa eller blogga den här veckan, så det har gått sisådär med Recensioner i dagarna 28. Och nu ska jag ut till landet så projektet får fortsätta på måndag helt enkelt!

Jag har filat på vilka böcker jag ska packa med mig. Det blir en David Foster Wallace, Niklas Orrenius, James Frey, Kalle Lind och Karl Ove Knausgård. Idel män märkte jag nu när jag skrev ner det, men så blir det ibland. Vad ska ni läsa i helgen?

Woody Allen är känd för sin enorma produktionstakt. De senaste fem decennierna så har han i princip sprutat ur sig filmer, böcker och allt möjligt därutöver. Jag har gillat vissa Woody Allen-filmer tidigare, men aldrig provat att läsa någon av hans böcker. När tillfället nu dök upp, så var jag mycket nyfiken.

Rena anarkin är en novellsamling med 18 noveller, som kretsar mestadels kring udda typer i New York. Många av novellerna är skruvade, somliga rentav absurda. Vid flera tillfällen så utgår berättelsen från ett utdrag ur en tidningsartikel, och twistar liksom till det som stått i artikeln till en absurd historia. Ett exempel på det är novellen ”Den strömförande kostymen” som inleds med en artikel ur The New York Times Magazine där man berättar om nya innovationer som är på gång, bland annat en tröja som man ska kunna ladda mobilen med hjälp av, bara genom att gnugga mobiltelefonen mot tröjan en stund. Själva novellen handlar sedan om hur fel det skulle kunna bli om den tröjan faktiskt blev verklighet. Exempelvis så blir det ju då inte helt riskfritt att råka nudda vid något annat strömförande. Det är roligt emellanåt. Tonen är ofta rapp och lite putslustig och det märks att Allen är en van historieberättare. Dock så fungerar det inte riktigt för mig.

Jag tycker att det ofta känns ansträngt. Emellanåt skrattar jag till medan jag läser, men ofta blir det ganska enformigt. Även om Woody Allens absurditet är både fyndig och på något vis nyskapande, så blir den tröttsam i längden. Åtminstone i den här novellsamlingen, och åtminstone för mig.

Ibland slår det över och blir fjantigt, som när Musse Pigg är med i en lång novell, som om han vore verklig. Det är förmodligen mycket svårt att få en sådan grej att fungera – gränsen är hårfin mellan humor och barnslighet. Och tyvärr slår det för ofta över i det senare. Det glimrar till ibland i Rena anarkin, men tyvärr alltför sällan.

Den här recensionen har också publicerats i Nya Upplagan. Recensionen är också en del av mitt projekt här på Ord och inga visor, Recensioner i dagarna 28, som pågår just nu. Idag är dag 7 (i grevens tid, för snart är det ny dag när jag skriver detta!). Har ni läst Rena anarkin (eller något annat av Allen)?

Vad? Den här boken är andra boken i min tredje omgång av projekt kill hyllvärmare,  som går ut på att läsa böcker som stått länge i hyllorna. Eftersom de annars lätt blir bortglömda (och därmed aldrig lästa).
Omgången? Jag delar in mina olästa böcker i omgångar om tre böcker i varje, för att projektet ska bli mer lustfyllt. Tredje omgången inkluderar också Insekt av Claire Castillon samt Boktjuven. 
Hur lång tid i hyllan? Ungefär tre år.

Varje generation brukar få epitet och egenskaper från äldre generationer. 80-talisterna har kallats obrydda, bortskämda, lata och en mängd andra saker. Vi anses också samtidigt vara den ifrågasättande generationen, som inte bara tar saker för vad de är. I Gustav Fridolins reportagebok Blåsta! Sveket mot 80-talisterna så går han lite grundligare in på vad som format vår generation i Sverige. 90-talets nedskärningar, fritidsgårdar som stängde, uppkopierade papper i skolan eftersom man skar ner på läromedel och mycket annat. Det är en otroligt läsvärd bok, åtminstone för den som själv är 80-talist. Fridolin blandar intervjuer med rena fakta, statistik och egna reflektioner kring hur det blev som det blev. Det är läskigt hur man skar ner på sådant som är viktigt och det gör man ju i allra högsta grad än idag. Öppna 30 ungdomsgårdar och andra roliga aktiviteter för ungdomar i Malmö, så skulle det nog bli betydligt lugnare där.

Effekterna av det märks inte förrän senare. När personer födda på 00-talet blir äldre (00-talisterna, kommer man kalla dem så tror ni? Låter ju mycket märkligt) så kommer man säkerligen att lägga på dem mängder av epitet och förklaringsmodeller. Det är viktigt att göra det för att se var politikerna valde fel och när det blev rätt, men det är också viktigt att lära sig av vad som gått fel tidigare och inte göra om samma misstag. Och att inte skylla en generations generella egenskaper på individerna. Samhället kan påverka enormt mycket.

Nu lät det här väldigt träigt. Blåsta! är inte en träig bok. Den är relevant, rapp i tonen, kritisk och framförallt intressant. Man ska vara medveten om Fridolins egen ståndpunkt som miljöpartist och boken strävar inte efter att vara opartisk, även om han granskar även de egna åsiktsfränderna. Ibland blir det tråkigt med statistik men det är också viktigt att underbygga sina påståenden. Är det någon mer som har läst den?

Just nu pågår också mitt projekt recensioner i dagarna 28, för att jag ska komma ikapp med de böcker jag har läst. Idag är dag 6 (flera recensioner publicerades igår på boksöndagen så nu är jag ikapp i projektet åtminstone).

Paketen innehöll alltså böckerna ovan. Blandfärs av Kalle Lind & Kringlan Svensson, Astors italienska noveller 6-10, Sista testamentet av James Frey, Avskedsbrev av Valeria Parrella, Samarbete med fluga av Lydia Davis, en Ellen Key-biografi i manusform (eftersom deadline för tidningen är innan boken finns tryckt även om tidningen kommer ut först senare) och sist men inte minst Alice i Underlandet & Alice i Spegellandet.

Nu kanske någon uppmärksam bloggläsare hajar till. Jag har ju ett års köpstopp när det gäller böcker. Och ja, jag HAR köpt Alice i underlandet-boken, men den tycker jag inte ens räknas som ett brytande mot köpstoppet eftersom jag sedan evigheter tillbaka har hållit koll på bokbörsen tills denna utgåva med båda böckerna i ska dyka upp. När den slutligen gjorde det så var det omöjligt att stå emot. Eftersom köpet planerades innan jag ens hade en tanke på köpstopp, så kan det knappast gillas. Allt det här låter mycket logiskt förmodar jag…

Underbara böcker va? Nu hoppas jag nästan på en liten paus i avierna som trillar ner i brevlådan, så att jag får tid att läsa alla nya!