Jag har också läst ut några hyllvärmare – Insekt av Claire Castillon och Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann. Och så har jag läst en CUT THE CRAP-bok, nämligen Toxique av Francoise Sagan som var en fåordig bok som ändå hade mycket att säga.

Allt kommer jag blogga om under veckan, förstås. Vad läser ni just nu?

I höstas höll jag i en skrivarworkshop på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga mellan 13-25. Det blev mysiga och inspirerande tisdagskvällar och en hel del blev skrivet. Nu i vår är det dags igen!

Med start den 7 mars blir det två timmars intensivt skrivande varje onsdag, sex veckor i sträck (7, 14, 21, 28 mars, 4, 11 april). Med utgångspunkt i ett visst tema skriver vi så att tangenterna eller pennan ryker. Kursen sysslar inte med detaljgranskning av texter utan har som mål att få så mycket som möjligt skrivet. Det går alltid att detaljgranska i efterhand om man vill. Temana kan vara samhällsaktuella händelser, film och musik, poesi och romaner, bilder och fotografier.

Om någon bloggläsare är mellan 13-25 och känner för en inspirationsboost, så är det lätt som en plätt att skicka ett mail till karin.lava.jonsson@stockholm.se och anmäla sig (det går också bra att kommentera det här inlägget och skriva att du vill anmäla dig + din mailadress, så vidarebefodrar jag till Karin). Hela kursen kostar 50 kr/pers och då ingår både inspiration och fika.

Ni som inte är i målgruppen men vet någon som är det får hemskt gärna sprida ordet vidare. Här är informationen på Kulturhusets hemsida.

Jag ser verkligen fram emot detta!

Men sedan gick jag in på Facebook imorse, innan jag skulle till tandläkaren och operera bort en visdomstand. Jag kollade runt lite och tänkte höra av mig till en bekant som jag inte pratat med på jättelänge, ett år senast och innan det samtalet så hade det gått ett och ett halvt år sedan vi hördes. Det finns anledningar till att vi inte har pratat på så länge. Men jag tänkte skriva ett kort meddelande och fråga hur hon mådde. Hur det gick för henne. Jag skrev in hennes namn i sökrutan och sedan befann jag mig i chock under en lång stund. Jag kanske fortfarande är chockad, nu på kvällen, när tanden är bortopererad och de lugnande medicinerna som jag fick har slutat verka och jag är fullproppad av värktabletter. Jag kanske fortfarande är chockad eftersom hon är det enda jag kan tänka på. Hon hade nämligen dött förra veckan. 25 år gammal dog hon. Jag hoppas att hon inte var ensam.

Det är därför jag sitter och funderar på läsvärda böcker om döden, för att det här inlägget ska ha någon slags koppling till böcker. Men ni får ursäkta mig, jag kommer inte på en enda. Jag kan bara tänka på min döda vän. Hon som jag inte hade pratat med på länge. Som jag hade tänkt ta en vag kontakt med igen. Hon som nu är död. Jag ska i alla fall samla ihop mig tillräckligt för att skriva en krönika om det, kanske imorgon eller i övermorgon, om att hon dog av en överdos, om att det är därför vi inte har haft kontakt de senaste åren, för att vi var för olika. Hennes hela dagar gick ut på att få tag i pengar till heroin, mina gick ut på att plugga litteraturvetenskap, jobba på en reklambyrå och söka skribentjobb. Jag tog inga droger (och gör det fortfarande inte), hon tog droger för att orka leva. Jag ska alltid minnas henne som hon var när hon var gravid och glad och inte hade en tanke på hårda kalla innerstadstoaletter, garage med oljelukt och vatten droppande från taket. Som hon var när hon sakta formade en personlighet där det inte var nödvändigt med en hård fasad. När vi trevande tog promenader på söder och åt långa luncher tillsammans och fikade. Jag ska alltid minnas henne som hon var då, glad och lugn och med glitter i ögonen. När lilla bäbisen hade fötts och min vän köpte små babyrosa sockor och ljusblåa babydräkter. När hon stolt höll upp sitt barn framför kameran med triumf i blicken; jag klarade det här, jag är mamma nu. Jag ska alltid minnas när hon sa att hon inte förstod hur man kunde hålla på med sprutor, hon var rädd för sprutor, min vän, hon tyckte att sprutor var obehagliga.

Jag ska inte minnas när socialen tog barnet ifrån henne, när världen raserades, när hon började umgås med fel personer, när jag inte orkade vara hennes vän längre för att det helt enkelt var omöjligt som det var, när hon slutade ringa eftersom hon inte ville umgås med mig i det tillstånd hon var, när hon ändå ringde och sa att hon hade börjat med heroin. Jag ska inte minnas det. Jag ska minnas henne och hennes vackra lilla dotter för alltid.

Vila i frid, min vän.

Jag drog ju igång en Strindberg-utmaning inför Strindbergåret 2012 – en läsutmaning som går ut på att läsa fyra titlar av honom under årets lopp. Själv har jag börjat läsa En dåres försvarstal som första titel, men har nu pausat i läsningen eftersom jag måste läsa några recensionsböcker emellan som jag ska recensera i tidningar. Ser dock fram emot att snart ta upp den igen, eftersom det var ganska roande där i början.

Jag tänkte påminna om att de som har bloggar hemskt gärna får länka till alla inlägg som ni skriver, och som rör utmaningen/Strindberg, alltså lämna en länk i kommentarsfältet här någonstans eller så. Det är kul både för mig och andra att följa hur det går. Och ni utan bloggar får gärna rapportera med jämna mellanrum om hur läsningen går. Jag tänkte också då och då skriva om Strindberg och förstås om hur utmaningen går för min egen del. För den som inte fått nog av karln, så publiceras nu ofta intressanta artiklar i DN Kultur som jag läser med stor behållning.

Vilken har ni valt som första Strindberg-titel?

Fast imorgon tänker jag ägna några timmar åt att fortsätta läsa Emir Kusturicas självbiografi och sedan blir det Tunisian girl och Filmberätterskan, som jag ska skriva om i en tidning. Inte illa, det heller. Vad läser ni i helgen?

Paul Andersson hängde mycket med Birgitta Stenberg, och medverkar också som fiktiv karaktär i många av hennes romaner. Bland annat hennes självbiografiska svit, som jag är nyfiken på att läsa. Han var poet. Det finns en stark text av Stenberg där hon beskriver hur han stod på en soptipp i Rom och letade efter använda sprutor. Han var morfinist. Men jag har läst någon enstaka dikt av honom och verkligen gillat det. Därför är jag nyfiken på att ordentligt utforska hans skriverier. I så fall tänkte jag ge mig i kast med Ett andetag djupt är livet, hans samlade dikter.

Tidigare i inläggsserien författare jag inte läst men nog skulle gilla, har jag haft med Nawal El Saadawi, Ulf Lundell, Janne Bergquist, Sonja Åkesson, Harry Martinson, Sara Lidman, Michael Strunge och Virginia Woolf. Av dem har jag nu läst en, nämligen Ulf Lundell. Ser fram emot att läsa allihopa så småningom.

I Majgull-land är jag trygg. Jag känner ofta igen mig i språket, det där trygga med ett stänk av (positiv) gammeldagsspråk. Majgull lotsar vant läsaren genom ofta intressanta berättelser, som det är lätt att komma in i.

I Moderspassion så handlar det om några karaktärer som fastnar på Sallys vägkrog under en storm och därmed uppstår en del oväntade möten och konflikter. Och så handlar det om Sally och om barnet som hon tog hand om en gång i tiden, som nu vuxit upp och tagit över skötseln av krogen. Det är en reporter som gör nästan vadsomhelst för ett fast jobb och en fotograf som ger sig ut och fotar och om någon varit med om en bilolycka så lägger han gärna ut en nallebjörn på vägen innan han knäpper kortet. Allt för dramatikens skull, och löpsedlarna. Vi befinner oss någonstans kring Arvika.

Jag har tidigare läst Aprilhäxan, Den jag aldrig var och Slumpvandring. Aprilhäxan skrev jag min B-uppsats i litteraturvetenskap om och analyserade de systrar som den boken handlar om. Dessvärre så visade de sig vara ganska stereotypa, något jag faktiskt inte tänkte på när jag läste boken första gången. Majgull tecknar ofta med tydliga penseldrag, något som kanske bidrar till den trygghetskänsla jag känner när jag läser ännu en roman av henne. Så också i det här fallet. Karaktärerna har sina särdrag som återkommer i nästan allt de företar sig. Å andra sidan tycker jag att det är okej, eftersom berättelsen är så pass intressant och mötena mellan dessa aningen stereotypa karaktärer blir intressanta att läsa om.

Jag har flera böcker hemma som jag ännu inte läst av Majgull; Is och vatten, vatten och is, Rosario är död och Långt borta från Nifelheim. De passar bra att ta till när det är dags för CUT THE CRAP-böcker, eftersom jag vet på förhand att jag förmodligen kommer gilla romanen och eftersom jag sparat på dem lääänge i väntan på rätt tillfälle.

Har ni läst Moderspassion? (Förresten: Ett par inlägg återstår ännu av februariboklördagen innan dagen är slut!)

Jag har hört många säga att de tappade lusten att läsa när de pluggade litteraturvetenskap. Det förvånar mig alltid lika mycket. För mig blev det tvärtom, en boom av läslust som bubblade upp och försvårade min förmåga till andra göromål. En vulkan av inspiration som fick mig att skriva en hel roman under första littvet-terminen (!). Visserligen en dålig roman som jag lagt på hyllan efteråt, men ändå. Det fick mig att inse att jag klarar av att skriva en hel roman, eller många. Något jag tvivlat på länge dessförinnan då jag påbörjat roman efter roman och lagt ner efter tio sidor. Numera vet jag att jag klarar av att skriva romaner, även om jag inte fått något utgivet (än?).

Många har också klagat på att de, då de pluggat litteraturvetenskap, inte haft tid att läsa något annat. Inte heller detta stämde för mig. Jag såg till att blanda de stora mängderna klassiker med lite nyare litteratur för att få i mig bägge delarna, så att säga. Sedan blev jag så hooked i ämnet att jag ju fortsatte och fortsatte. Just den här terminen pluggar jag inte, men släpar efter i två kurser så det blir ändå lite litteraturvetenskap framöver. Förmodligen skulle jag kunna fortsätta plugga hela livet, om det gick, så intressant och inspirerande tycker jag att det är.

Vad gäller delkurser så har jag valt otroligt intressanta sådana. Först en i magisk realism, sedan en i svensk litteratur under mellankrigstiden och så tre klassikerkurser och en i barn- och ungdomslitteratur. Nej, hörni, om det är något litteraturvetenskap gör så är det att väcka lust till att lära sig mer, gräva sig djupare och aldrig sluta läsa. Halleluja, skulle jag visst kunna utropa här men det tänker jag inte göra. Istället undrar jag: ni andra som läst ämnet, hur upplevde ni att det påverkade er?

När jag hör namnet Zarah Leander så tänker jag, och säkert många med mig, på två saker:
1. Nazismen
2. Låten “Vill ni se en stjärna” och då hör jag gärna vissa låtrader på repeat i huvudet, typ: “Ni ungdomar här som har sökt överallt, en kvinnotyp helt speciell / ställ värmeelementet i hjärtat på kallt och teckna, jag är er modell!”

Och ja, den bilden försvagas inte direkt i och med läsningen av Bosse Schöns faktabok i ämnet, även om den kompliceras. Jag har funderat en del på det där med ansvar. Zarah Leander brukar kallas för Hitlers näktergal, och mycket riktigt så var hon en del i propagandaapparaten i och med de filmer som skapades av nazisterna och där högt uppsatta personer hade mycket att säga till om. Hon påstår sig i sina memoarer, som citeras i den här boken, ha varit naiv. Men, som Bosse Schön påpekar, så gick det möjligen att vara “naiv” under det tidiga 1930-talet i Berlin. Men senare blev det omöjligt att inte se vad som hände. Nürnberglagarna var allmänt kända, judar hämtades med våld på nätter och dagar i staden. Det är skillnad mellan att vara naiv och att blunda för att man mår bäst av att blunda. Och det är obehagligt att detta är vad Zarah Leander gjorde. Vid ett tillfälle träffade hon Hitler himself, då på en restaurang då han bjöd över henne till sitt gigantiska sällskap. Han frågade om fröken Leander ville ta en cigarett, själv var han känslig för cigarettrök men han kunde be sina vakter att följa med henne ut på balkongen. När han reste sig i artighet, så reste sig också de andra hundratals personerna i hans sällskap, skriver tydligen Leander i sina memoarer.

Faktaboken Sanningen om Zarah Leander gick rätt fort att läsa och var ibland lite väl faktaspäckad, samtidigt som ämnet onekligen är intressant. Med hjälp av Säpos arkiv, madame Leanders egna memoarer (om än opålitliga) och en mängd annan fakta, broderar Bosse Schön porträttet av en kvinnotyp som helt säkert var speciell, eftersom hon kunde stå ut med att arbeta som skådespelare för den tyska staten trots att de mördade miljontals judar i samma ögonblick.

Har någon annan Sanningen om Zarah Leander?

Nu är det uteslutet för mig att handla på bokrean, i och med mitt ettåriga köpstopp. Men även i vanliga fall så brukar jag aldrig handla något på bokrean. Jag tänkte förklara varför.

Dels så blir jag ofta oinspirerad av rea. Det är hetsigt och stressigt och ligger något som närmast kan kallas för masspsykos över hela reafenomenet. Visserligen i mindre utsträckning när det kommer till just bokrean, men ändå. Jag tänker på när min kompis hade varit på (kläd)rea och någon hade lagt ett linne på golvet och trampat på det, bara för att kunna få avdrag i kassan. Sedan brukar det vara mest böcker som jag inte är sugen på, för ofta köper jag böckerna när jag vill ha dem och orkar aldrig vänta på rean.

Jag har nog aldrig handlat på bokrean, just av dessa skäl. De böcker som är riktigt billiga och som jag vill ha, har jag ofta redan. Och det är oinspirerande med dessa balar av böcker. Inte riktigt min grej, med andra ord. Kanske var det skälet till att jag hade så lätt för att hålla köpstoppet på bokmässan, jag blev helt enkelt inte shoppingsugen där. Värre blir det på ett antikvariat eller en secondhand-affär när det kommer till böcker. Då KAN jag i princip inte stå emot.

Brukar ni reahandla?