Katarina Fägerskiöld – Åsen.

Jordbruk är något som mycket sällan porträtteras i modern svensk skönlitteratur. Så sällan att de romaner jag börjar referera till under läsningen blir sådana av Eyvind Johnson och hans samtida författarkollegor. I statarromanerna ägnades ofta många
sidor åt att i detalj beskriva ett tungt och kroppsligt arbete med få vilostunder och få
möjligheter att själv förfoga över sitt vardagliga liv.

Katarina Fägerskiölds debutroman skulle kunna utspelas i princip närsomhelst.
Jordbruk är som bekant en uråldrig verksamhet och de arbetsuppgifter som måste
göras förändras mycket lite över tid. Det är några få tidstypiska detaljer som förändrar
tidlösheten i ”Åsen” – som mobiltelefonen, tv-apparaten och moderna redskap i
lantbruket.

20-åriga Sofi arbetar som något som närmast kan kallas för piga på ett lantbruk, även
om arbetet också inkluderar barnpassning och –skjutsning. Hon är tjugo år och hennes
arbete gör det svårt att hinna umgås med jämnåriga och bygga ett liv som hon förväntas.
Än svårare blir det när hennes chef hittar ett torp till henne alldeles i närheten av
gården. Det torpet gör att hon i princip förväntas vara tillgänglig närsomhelst och att
hon ofta bara dråsar i säng när dagsverket är avklarat, utmattad och smutsig. I övrigt brukar lantbruk förknippas med en jordbundenhet och nödvändig
handlingskraft som idag betraktas med en sorts förundran. Att vara lantbrukare är
att söka sig till det ursprungliga, resonerar man lätt som storstadsbo, att välja bort
moderniteter till förmån för självförsörjande och praktiskt handlag. Sofi, den moderna
pigan i Åsen, är dock varken särskilt jordbunden eller praktiskt lagd. Hon upplever ofta
rädsla när hon ställs inför den ena tunga arbetsuppgiften efter den andra. Hon är rädd
för att slakta djur, hon är rädd för att behöva ta emot en hård spark från ett kreaturs
hovar och hon är rädd för att köra i diket.

Bonden Sam, som också är hennes arbetsgivare, är däremot hela tiden lugn och
framställs på gränsen till klichéartat som den typiska bonden. Hans fru verkar vara
lite yvigare och ingen i familjen tycks riktigt bjuda in Sofi till familjens gemenskap,
trots att hon spenderar nästan hela dygnet hos dem. De vinkar hej då till henne efter
arbetsdagen och förväntar sig att hon ska gå hem till sitt. De behandlar henne inte direkt
illa, möjligen gör man gärna sådana associationer då pigarbetet traditionellt förknippas
med att stå lägre än husfolket, men romanen innehåller inga sådana scener.

Fägerskiöld tycks fullt ut använda sig av en isbergsteknik, där hon aldrig så att säga
skriver läsaren på näsan, utan kort och gott berättar det som sker och låter läsaren
själv lägga in värderingar och känslor i det. Ibland gör kombinationen av de stundtals
monotona beskrivningarna av arbetet på gården och detta avskalade språk, att romanen
tycks avlägsen, att den inte kommer nära inpå. Andra gånger fungerar det bra och
läsaren förmår genom små gester eller enstaka repliker förstå vilka känslor som rör sig
bakom de ordentliga arbetskläderna.

Kärlekshistorien i romanen är något oväntad, då Sofi plötsligt uttrycker mycket starka
känslor, som kontrast till berättelsen i övrigt. Även om det alltså finns många intressanta
inslag, så framstår Åsen i slutändan som relativt slätstruken, mycket på grund av att det
ibland är svårt att skrapa med nageln på det avskalade och finna något under det.

Min recension ovan har också publicerats i den utmärkta litteraturtidskriften Horisont.

Jag recenserar en bok om dagen på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.