Susanna Lundin – Hindenburg.
Ok, ärligt faktum 1. Jag läste den här boken för några veckor sedan och har redan glömt bort nästan allt. Jag vet inte om det säger mest om mig eller romanen, men bra är det inte.
Ärligt faktum 2. När jag väl läste Hindenburg, en vackert formgiven och tunn liten sak, så tänkte jag mig något apokalyptiskt och intressant. Visserligen lite avskalat à la skrivskolor, tänkte jag, men ändå bra. Tyvärr fann jag inget bra med Hindenburg. Det avskalade fanns där, som väntat, men det som är avskalat utan att något finns under är inte särskilt meningsfullt. Så upplevde jag den här romanen. Åh, jag VILLE gilla, jag ville verkligen. Men det gick inte.
I och med att jag knappt förstod vad boken handlade om – gosedjur med tappade knappögon som pratade? Mystiska gångar, bränder, hus att ta sig ut ifrån, att vara de sista kvar? – så har jag svårt att skriva mer än såhär. Jag gillar inte att såga men sågen går tyvärr varm när det gäller min läsupplevelse av Susanna Lundins debutroman.
Jag recenserar en bok om dagen på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.
För att förstå eller åtminstone försöka sig på att tolka ett litterärt konstverk, måste man dels ha en ganska så systematiskt uppövad litteraturkännedom och kunna konsten att välja en någorlunda relevant läsart, dels kunna hantera sin sensibilitet så rättvisande och ansvarsfullt som möjligt för att inte ”öka lidandets summa i världen” – litterära konstverk är inte vilka slit&slängvaror som helst, menar jag… Susanna Lundin har avgjort en såväl ovanlig som berörande och oroande begåvning.- hon befinner sig bara i början av en klart lovande författarbana, och jag tror knappast hon kommer att göra mig besviken i fortsättningen heller. En viktig vägledare jag kan tänka mig att rekommendera för dig är exempelvis Arne Melbergs Läsa långsamt. Den skulle kanske kunna få dig att arbeta mer med faktorer som textkänslighet. Lycka till! M v h Dzidra V.-Å.
Hej Dzidra. Jag förstår att det utifrån detta blogginlägg kan uppfattas som att jag ser litteratur som slit-och-släng-varor, eftersom jag i detta fall formulerat mig så kortfattat. Som du säkert har märkt är jag mer analytisk på andra håll i bloggen. Och jag har en fil.kand i litteraturvetenskap, snart en magister (efter våren) så jag är i allra högsta grad medveten om vilken läsart och grad av analys man bör tillämpa. Jag vet att många gillar Lundins debutroman och hon har fått mycket uppmärksamhet för det. Men det här är en blogg och ibland väljer jag att inte lägga ner lika mycket energi på vissa texter som på andra. Det är inte rättvist, visst, men eftersom det här är en blogg och inte en tidning så anser jag att det är mitt val att göra så om jag vill. När jag skriver tidningsrecensioner gör jag naturligtvis aldrig så, men i fallet med Hindenburg valde jag att bara kort sammanfatta mina intryck av boken. Det blir så ibland i en bokblogg, därmed inte sagt att jag inte läst boken med samma noggrannhet som jag läser andra romaner.
Pingback: Nu plockar jag fram sågen: De sämsta böckerna jag läste under 2012 | ord och inga visor