David Foster Wallace – Blek kung.
Först blev jag helt inne i berättelsen. Sedan förvirrad. Sedan inne i den igen. Därefter uttråkad. Efter det inspirerad. Så återvände förvirringen. Ungefär så såg min läsning av David Foster Wallaces uppmärksammade bok Blek kung ut. Han höll på att skriva på den när han tog livet av sig för några år sedan. Boken ges alltså ut postumt och har redigerats och omarbetats av författarens förläggare.
Det kanske bidrar till förvirringen, jag vet inte riktigt, DFW kanske hade något helt annat i tankarna. Men det är inte svårt att räkna ut hur svårt det är att göra en roman om skatteverket (USA:s IRS, närmare bestämt) intressant och läsvärd. Författaren har fått enormt mycket uppmärksamhet i USA, även under sin levnad, och var kompis med Jonathan Franzen (som jag har en del otalt med). Lyckligtvis skriver DFW betydligt bättre än Franzen, och berättelsen känns på många sätt nyskapande. Som ni märker förhalar jag att berätta om vad romanen faktiskt handlar om, eftersom – det är svårt! Den handlar om en person som börjar jobba inom skatteverket, ett intrikat byråkratiskt bygge som är nästintill omöjligt att tränga in i. Och kapitlena är inte kapitel utan paragrafer. Den innehåller fotnoter, vimlar av stilmässiga tricks och satiriska kängor till byråkratins värld. Ledan beskrivs och ledan når mig som läsare. Det finns ingen kronologi, det finns ett skatteverk och människor som är helt skadade av att ha jobbat där för länge. Byråkratiserade. Det finns en sorglöshet som blir oroväckande – kanske för att en annan tid väntar runt hörnet? Kanske för att vi måhända emellanåt kan kosta på oss att vara sorglösa nu, men aldrig våra barnbarn?
Nåväl. Boken är lika obegriplig som den här texten ungefär. På gott och ont. Den vimlar av guldkorn – jag skrattar inte som vissa recensenter verkar ha gjort, men jag njuter – men också av en byråkratisk dödlig leda. Det var förmodligen den DFW ville förmedla på olika sätt, och det lyckas han med.
Jag recenserar en bok om dagen på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.
Sen kan man ju inte lâta bli att undra över redigeringen. I den franska upplagan som just kommit ut pâ marknaden skrivs det om hur ”man velat blanda rytm och därför valt att lägga korta kapitel mellan längre etc etc”, helt pâ eget bevâg och för att respektera ”vad man tror (men inte har den blekaste om apropâ blek verklig aning om) var författarens idé”.
Har köpt. Ska läsa – men förblir lite skeptisk pga detta (och din text tycks mig bekräfta farhâgor?).
Ja, exakt, det stod lite om redigeringen i början av den svenska utgåvan också. Det blir ju vanskligt att göra såhär, samtidigt som jag förstår att man har velat göra det för att få ut manuset – oavsett om det liknar så som författaren hade velat ha det eller inte. Men som sagt, ja, jag är lite skeptisk till texten faktiskt och känner inte att jag kunde få grepp om den riktigt. Om du läser den får du dock gärna blogga om den, nyfiken på att höra vad fler tycker.