Anna Fredriksson – Lyckostigen, tillsammans med min fina lilla sjöjungfrun-kopp.

Johanna lever ett lugnt småstadsliv med sina tonårsdöttrar, jobbar som assistent på ett behandlingshem och snålar för att få vardagen att gå ihop. Var tredje helg hämtas döttrarna av sin pappa Calle som numera bor i Stockholm i en stor innerstadslägenhet med sin nya flickvän och arbetar som tandläkare. Johannas magont stiger successivt när hon inser att ena dottern blir mobbad av sina skolkamrater och räkningarna tycks förvandlas till ett oöverkomligt berg. Det är ungefär vid den tidpunkten som hon plötsligt vinner 20 miljoner på lotto (ingen fara, det förstör inte handlingen att veta om det i förväg) och vardagen förändras drastiskt i och med en flytt till Stockholm.

Calle, pappan till döttrarna, kämpar för att passa in i Stockholms övre medelklass, och klamrar sig fast vid statusmarkörer medan han ängsligt läser av minsta signal från sin lika medvetna omgivning. Men han bär också på minnen som han försöker tränga bort och som återkommer när han minst vill det. Hans flickvän kommer från övre medelklassen och rör sig vant på de fina middagsbjudningarna i de stora vindsvåningarna, medan hennes kille alltså alltid känner sig malplacerad.

Lyckostigen är Anna
Fredrikssons andra roman, en konventionell historia utan särskilda överraskningsmoment. Tyvärr så blir många av romanfigurerna stereotypa. Småstadskvinnan Johanna har ingen koll på stil och är fullkomligt bortkommen i storstaden. Hon puttar upp glasögonen som hela tiden ramlar ner på näsan och har en hopplöst sliten och billig väska, vilket upprepas ett antal gånger. Stockholmskvinnan Fanny är istället genomsyrad av stil och sitter om dagarna på Kungliga Biblioteket där hon skriver på sin Strindberg-avhandling i litteraturvetenskap. Och så har vi den ängsliga inflyttade Calle som gör allt för att dölja sina naturliga klassmarkörer. För att nämna några exempel på de stereotyper som drar ned bokens helhet. Likaså porträtteras skillnaderna mellan storstad och småstad – ett alltigenom närvarande tema i romanen – på ett klichéartat sätt. Möjligen stämmer många av de faktiska skillnaderna, men ett så pass intressant tema hade förmodligen mått bättre av en mer originell framställning.

När det gäller berättelsen i stort, som är skriven med ett vardagligt tonfall, så griper den tag och berör tack vare Johanna som engageras i missbrukarna på sitt jobb och som inte vet hur hon ska hantera sin enorma och plötsliga ekonomiska rikedom. Hon gör sitt bästa för att vara en bra mamma och blir omtyckt av de flesta hon möter, men är också splittrad och förvirrad.  Dramaturgin i berättelsen är skicklig och nästan omärklig, och gör den till en bladvändare trots att den saknar större spänningsmoment.

Min recension ovan har också publicerats i Nerikes Allehanda, här och i papperstidningen.

Jag recenserar en bok om dagen på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.