Tarmo Rissanen – Evigheten, syster.
Allt verkar som gjort för en riktig Jessica-bok. Det är omslaget, som jag älskar. Det är glamour och stjärnfall och iPsyke. Det är mamman som säger till sin son att de måste komma ihåg glamouren, att glamouren är det viktiga. Det är en tid när man kan bli en ny människa genom en enkel operation. Helt ny, alltså. Utan minnen av den man var dessförinnan. Det är hushållsroboten som går sina varv i huset för att städa perfekt. Det är Ca-Shy-Land och någon form av gated community där allt är yta och automatik, där känslorna verkar vara oviktiga eftersom allt går att ändra, göra om, göra nytt. Det är queera sexscener som känns råa och fruktansvärda.
Styckena är korta och glesa, kompakta men ändå ganska konkreta. Det här är Tarmo Rissanens debut och han har skapat en egen språkvärld, en helt egen romanvärld. Det ryms en samhällskritik i Evigheten, syster. En kritik av perfektionen, drömmen om renhet och att kunna göra allt det omöjliga med hjälp av teknik. Mot ytlighet och meningslöshet som kramar om vårt samhälle hårt och brutalt. Jag gillar den samhällskritiken.
Men boken når inte fram till mig, den förblir avlägsna ord på papper och jag suckar medan jag läser. Jag brukar ju gilla böcker som är mer språk än handling, åtminstone ibland, men den här gången irriterar jag mig mest. Kanske hade berättelsen vunnit på lite mer handling ändå, eftersom den innehåller så många nya begrepp som man som läsare ska ta till sig. Jag tänker mig en fyllig dystopi – det romanen nu närmar sig men inte fullt ut lyckas med på grund av textens kompakta komplexitet. Så, tyvärr, är Evigheten, syster inget för mig. Har ni läst den? Jag vill gärna diskutera den, känns som en perfekt diskussionsbok!
Jag recenserar en bok om dagen från och med nu på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.
