Pojken som fotograferar allt som kommer i hans väg. Suddiga bilder, glasklara, ointressanta, livsviktiga bilder. Genom världen fångar han livet. Han är på semester med sin mamma och fotar och fotar. Han är ett barn och berättelsen skildras på något vis också ur ett barns perspektiv. Fruktansvärda saker händer på semestern, saker som – när jag läser om dem – fyller mig med en fruktansvärt stark klaustrofobisk känsla. Jag vet inte vad Marie Norin gör för att så exakt fånga den där klaustrofobin, så att den förmedlas till åtminstone mig när jag läser. Den dova ångesten, och barnperspektivet som kanske förstärker känslan genom sin naivitet.
Det slutar i katastrof. Jag vill inte avslöja exakt vad som händer.
Samtidigt har jag så svårt att ta till mig romanen, den klistrar sig fast utanpå mig men kommer aldrig innanför skinnet. Den blir för mig ett utanpåverk, i och med det distanserade perspektivet. Isbergsteknik deluxe som sällan fungerar på mig. Det är just klaustrofobiscenen som jag sent kommer glömma. Och det här med kameran som ett öga att fånga världen igenom. I övrigt lämnar Vit vit mig ganska oinspirerad och oberörd. Har ni läst den?
Jag har återigen satt igång mitt projekt med att recensera en bok om dagen här på Ord och inga visor tills jag kommit ikapp. Dock kommer självklart även andra bokrelaterade inlägg att dyka upp under tiden.
