Medan alla andra läser Jonas Gardells nya roman (och jag tar hänsyn till min skräck för att läsa om HIV och/eller cancer) så har jag läst en av böckerna i min fjärde omgång av projekt kill hyllvärmare: Jenny.
Omgången? Jag delar in mina olästa böcker i omgångar om tre böcker i varje, för att projektet ska bli mer lustfyllt. I den fjärde omgången har också Vishnus död och Det var ur munnarna orden kom ingått (varav jag än bara bloggat om den förstnämnda).
Hur lång tid i hyllan? Kanske fyra år?
Som tonåring älskade jag Jonas Gardells böcker och läste dem om och om igen. Särskilt En komikers uppväxt läste jag många gånger om och blev lika berörd varje gång. Det här är den tredje och fristående delen i böckerna om Juhas barndom och mobbningen som var en ständigt närvarande faktor i den. Det är en tunn bok som handlar om en hemsk våldtäkt, om svek och sorg och mörker i en liten idyll till förort. Jag blev otroligt berörd och läste ut boken på några timmar. Jonas Gardell skriver på ett mycket korthugget och avskalat sätt, som dock berör hela tiden. Jag har inte så mycket mer att säga om Jenny, annat än att mina ögon tåras när jag tänker på henne och hur övergreppet bagatelliseras av gärningsmännen.
Det faktum att min bokblogg är igång igen innebär också att jag åter startar upp att recensera en bok om dagen tills jag är ikapp. Många är de lästa böckerna, få recensionerna i bloggen. Dock kommer jag självklart att skriva också om annat bokrelaterat. Rena recensionsbloggar är inte kul.
Har ni läst Jenny?
Nej, men jag borde, tror jag. Har läst Gardell sporadiskt genom åren och gillat nästan allt (ibland är tonfallet lite för högt för mig, lite för mycket pekoralvarning, men när han är bra är han BRA, och hans böcker känns liksom i hela kroppen) och/men blev helt golvad av ”Kärleken”. Läste nyligen en intervju med Gardell där han kallar ”Jenny” sin stilistiskt sett mest lyckade roman fram tills nu. Nästa gång jag är på bibblan ska jag låna, tror jag bestämt.
Håller med om det där med pekoralvarning emellanåt. Jag skippar kärleken pga min extrema hiv-rädsla, men kan tänka mig att den är bra. Och jo, jag förstår vad han menar när han säger att Jenny är stilistiskt lyckad. Den var liksom så avskalad rent handlingsmässigt, den fokuserade på ett fåtal händelser som repeterades genom boken. Då passade det där högstämda väldigt bra. Det kändes som att händelserna borrades in i mig när jag läste. lite plågsamt, så klart, men läsning ska kännas och det var plågsamt på ett fint sätt.
Jag har läst Jenny och den berörde mig inte vid tillfället (2006) – jag har för mig att jag tyckte att den var krystad men jag minns inte säkert. Kanske var jag alltför självupptagen då med tanke på att jag var i tonåren.
Aha, jag vet inte, man tycker ju olika också! jag upplevde den faktiskt inte som krystad men det har jag upplevt när jag har läst någon av Gardells tidigare böcker. Han har ju ett väldigt speciellt, högstämt tonfall i sina romaner.