Jag har bara läst dikter av Bukowski de senaste åren och när jag nu läser en roman, Postverket råkar det vara, så inser jag att jag har glömt. Hur roligt det är, hur extremt, hur provocerande och befriande. Jag läser för en essä jag håller på med, som snart kommer kunna läsas i en tidning. Dikterna är underbara på ett helt annat sätt, men romanerna är också verkligen läsvärda. SÅHÄR skrev jag när Bukowski var med i min författarjulkalender för lite mindre än två år sedan (ok, jag dör av irritation när jag går in på gamla bloggen och visa delar av texterna är blå. Vet ej varför. Men det får man stå ut med). För övrigt kommer ju också bloggens citat från denne mans skrivmaskin. Han kallade sin skrivmaskin för the piano.

Det blev ingen recension idag på grund av fullt upp med annat, men imorgon, lördag, kommer istället två stycken och lite Augusterier (Strindberg alltså), som kompensation.