Nathalie Sarraute – Planetariet.

Med vissa böcker är det så att de blir intressanta först när man läser texter OM boken. Man får reda på författarens tankar kring skapande, teorier och så vidare, och tänkte plötsligt: Aha, det var SÅ det låg till. Exakt det hände med Planetariet för mig. Själva boken hade jag ett himla sjå med och min spontana instinkt var att kasta den flera meter över rummet, men eftersom jag skulle recensera den i tidningen kulturen så härdade jag ut. Annars hade jag med största sannolikhet gett upp efter 20-30 sidor.

Boken går i cirklar och är monoton på ett obegripligt sätt. Den handlar om ett gäng överklassmänniskor i Paris. Ett par blir besatta av att få en äldre dams våning, hon behöver inte bo så stort tycker de, men hon håller inte med. Samma man skriver en avhandling om en författare och vill komma henne närmare. Det är fester och middagar där det pratas. Men det blir liksom aldrig intressant. Jag kan gilla böcker som inte handlar om någonting, men då måste förstås där finnas något annat att hänga upp intresset på – ett magiskt språk, intressanta reflektioner. Den här cirkulerar runt och runt på ett nästan klaustrofobiskt sätt. Jag inser helt enkelt att den moderna klassikern Planetariet överhuvudtaget inte är min grej. Ungefär samma sak skrev jag i tidningen kulturen.

Har ni läst den?