Den andra hyllvärmaren i min fjärde omgång av projekt kill hyllvärmare är Vishnus död av Manil Suri. Den är otroligt snygg. Alltså omslaget är sådär kan-knappast-tro-det-snyggt, så man egentligen vill ställa boken på en piedestal så att alla besökare kan se.

Jag har nu läst 70 sidor i boken.
Vissa av sidorna har jag skummat.
Andra har jag läst noga och koncentrerat.
Men hur välvilligt jag än läser så kan jag inte komma bort från ett litet, men ack så viktigt faktum: BOKEN ÄR SKITTRÅKIG.

Varje gång jag tror att jag är på väg att komma in i boken, kommer en upprapning av helt irrelevanta dialoger och detaljer som gör att min läslust stendör (och den som mådde så bra efter Knausgårds fyra liksom!). Det är myllrande, indiskt och på sitt sätt intressant ur ett utifrånperspektiv. Men boken är typ skriven som om en fyraåring skulle läsa den och helt babblig.

Jag får helt enkelt inse att det här inte är en bok för mig. Problemet är att jag brukar göra mig av med böcker jag inte gillat/inte orkat läsa klart. Men den här är ju så ruggigt snygg (jamen ser ni inte på bilden högst upp?!) så den kanske jag inte klarar av att göra mig av med. Och då står den där i hyllan halvläst och skapar tvångstankar. Inte bra, inte bra.

Men det är inte värt att läsa ut den heller. Se det här som en vänlig kvällsvarning från mig: Om ni ska läsa en bok, låt er inte förföras av det snyggt formgivna omslaget tillhörande Vishnus död. Innehållet är nämligen lika dött som romanfiguren Vishnu snart lär vara i berättelsen. Vi får se om jag är välvillig nog att ge boken 10 sidor till. Förmodligen gör jag det. Sedan får det vara adieu. Har ni läst den? Tyckte ni kanske annorlunda (i så fall – berätta gärna varför)?