Ida Linde – En kärleksförklaring.

Jag tilltalas egentligen inte av det här avskalade språket, det här med att skriva så minimalistiskt som möjligt. Jag tycker att det blir svårfångat och i längden, om man läser många sådana böcker, ganska meningslöst. Torftigt, när man tänker på hur fantastiskt det går att skriva om man tar i från tårna. Och Ida Lindes roman gled av mig och glömdes bort ganska fort efter att jag hade läst ut den. Det jag gillade mest var när modern och de två barnen bodde i ett gammalt stationshus. Jag föreställde mig miljön, att stanna upp på en plats som annars är avsedd att vistas på bara en liten stund i väntan på att ta sig någon annanstans. Jag vet inte, det här är nog bara inte min typ av bok. Men jag har recenserat den i Tidningen Kulturen och den texten finns här.

Har ni läst den här boken (obs att recensioner i dagarna 28 är igång igen, idag är den nionde recensionen)?