Gaute Heivoll – Innan jag brinner.

Alltså, om det är något här i jordelivet som verkligen skrämmer mig, gör mig asrädd så att jag helst vill gömma mig under ett bord tills man pratar om något annat, så är det bränder. Förmodligen har det med bränders slutgiltighet att göra. Förstörelsen, förödelsen och omöjligheten att återställa tillstånden. När jag var liten och vi med skolan besökte en brandstation (med avsikten att vi skulle bli lugna, förmodar jag) så blev jag istället livrädd och drog ut alla kontakter i hela huset när jag kom hem. Med andra ord så är grundförutsättningarna när jag ska läsa Innan jag brinner (som handlar bl. a om en pyroman) ganska skraja. Men jag tvingar mig att ta på mig de professionella glasögonen eftersom jag ska recensera boken i NA, och upptäcker att Innan jag brinner har sina fördelar, den är gripande på ett dovt och obehagligt sätt. Den är fruktansvärd, men också vemodig. Den handlar om en pyroman i en liten by och den makt han därmed får över människornas liv. Hur en enda människospillra kan slå sönder också många andras på några dagar. Den handlar om författaren, Heivoll, och hans liv. Och en del annat, men pyromanin blir det intryck som består, som jag ibland med fasa minns.

Jag trodde först att det var en BOATS-bok och tänkte – det erkänner jag – ‘åh nej!’ men även om den ju ÄR baserad på sanna händelser så är den också skriven av en författare och såväl språk som dramaturgi är skickligt ihopsnickrade.

Jag har recenserat boken i Nerikes Allehanda och den texten finns att läsa här.

Nu äntligen kommer jag igång med mitt recensionsprojekt igen, det har helt enkelt varit för mycket på andra fronter den senaste veckan. Och så får det vara. Jag tar vid där jag lämnade sist, så idag är den åttonde dagen i Recensioner i dagarna 28.

Har ni läst Innan jag brinner? Vad tyckte ni?