Jag är ju medlem i poesikollektivet La Poème Kalashnikov, som vill få fler att läsa poesi och plocka ner den från kristallkronorna. Som jag har skrivit om under flera ord på Ord och inga visor, så tycker jag inte att man behöver vara så rädd för poesi. Den tål lite skit under naglarna, annars är den inget att ha. Man behöver inte analysera och förstå allting, tycker jag, utan det är helt okej att njuta av ordflödet och de känslor som det framkallar.

Förra året i mars så gav vi i kärnan av la poème kalashnikov ut varsin diktsamling i stencilformat. Det är helt enkelt uppkopierade diktsamlingar på gammalt hederligt vis. Min heter och man vaknar och är krossad av ett tåg och jag känner mig fortfarande nöjd med den.

Jens Åberg gav ut Trottoarernas andetag och K. Bondroit gav ut Krigsdikter. De har sålt slut nästan helt. Snart är det dags för tre nya stencildiktsamlingar, som släpps i början av maj. Då blir det kalas och uppläsning och buller och brak och alla Ord och inga visor-läsare är förstås välkomna. Mer info kommer när det närmar sig.

Om någon är supersugen på att köpa min stencildiktsamling från förra året, så hojta till. Det finns några exemplar kvar.