Jag liksom gapar medan jag läser Anns texter

Ann Heberlein har varit psykiskt sjuk och när hon var som allra sjukast så skrev hon en bok om det. Den boken heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och fick enormt mycket uppmärksamhet när den gavs ut för några år sedan. Idag är Heberlein friskförklarad av sin psykiater och där den förra boken handlar om dödslängtan, ångest och ett mörker som täcker allt så handlar Ett gott liv om ett ljus. Eller åtminstone en strimma av hopp och ett försök att komma fram till vad ett gott liv innebär. Vad är det att ha ett gott liv, att vara lycklig eller åtminstone nöjd? frågar sig Heberlein, teolog med en förkärlek för stora ämnen som ondska, godhet och kärlek.

Den här boken för en filosofisk diskussion, men med inblickar från Heberleins eget liv vilket ger ett gott resultat i kombination med det stundtals akademiska språket. Det här är inte en självhjälpsbok och ingen bok för den som vill vältra sig i de-där-som-inte-är-jag, de som lider av en psykisk sjukdom. Istället är det ett samtal, fullt av referenser till kloka personer som genom tiderna funderat på samma saker – livets mening, sjukdomen kontra det friska, lycka och kärlek, ensamhet och gemenskap. Jag markerar citat efter citat medan jag läser, både sådant som Heberlein skriver och citat hon i sin tur använder sig av i sin text.

Varje kapitel börjar med en definition av ett visst begrepp, ur Nationalencyklopedin. Det rör sig om begrepp som politik, kritik, natur, manipulation och frihet. Längst bak i boken finns en litteraturförteckning, något som annars brukar vara förbehållet rena fackböcker. Det är svårt att genrebestämma Ett gott liv, och jag tycker inte heller att det är nödvändigt. Den är vad den är. En bok om att vara sjuk och frisk, lycklig och olycklig, glad och ledsen. Människa och konsument i dagens Sverige.

Jag tycker otroligt mycket om att läsa den här boken. Det är viktigt att prata om psykisk sjukdom, att inte stänga in diskussionen med lås och bom och glömma bort. Om och om igen så utropar jag ”Åh lyssna på det här!” och läser högt för min pojkvän. Men jag har så svårt att förstå den debatt kring Heberleins förra förläggare som pågick precis innan boken gavs ut nu i höstas. Det är en sådan liten del av boken och ändå har den haussats upp som om det här skulle vara en ren uppgörelse med en förläggare som kanske inte förstod hur sjuk hon var, Ann. Det är orättvist mot en välskriven och viktig bok att lyfta fram just det. I bästa fall leder det – nu när det väl är gjort – till att fler läser boken. I värsta fall går folk runt och tror att Ett gott liv är något mycket mindre än vad den är.

Den här recensionen har också publicerats i Nya Upplagan men jag får tillåtelse att publicera den här. Jag är väldigt nyfiken på era tankar kring den här boken, så berätta gärna eller länka till era eventuella texter om den. Såhär skrev jag om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i somras. Nu har jag skrivit positivt om tre böcker i rad, glöm inte att anteckna dessa fina boktips och läsa böckerna.