Jag har läst Elin Grelssons blogg, i olika skepnader, under många år. Hon har alltid skrivit välformulerade, ofta personliga texter. Därför var jag på ett sätt förberedd på att jag skulle älska hennes debutroman. Det hade snarast förvånat mig om Grelsson skrivit en dålig roman. Och ändå. Ändå blev jag överraskad över hur pass välskriven, annorlunda och stark Du hasar av trygghet är.

Vid en första anblick är berättelsen vardaglig. Den handlar om en tjej i ett vanligt förhållande, på ett vanligt vikariatjobb. Hon åker på vanliga semestrar med sin sambo och har en vanlig vardag med träning, matlagning, after works och tv-tittande på kvällarna. Sånär som på en migrän som attackerar skoningslöst. Sånär som på tankar som är så mänskliga att de känns ovanliga att läsa om i bokform.Och genom att Grelsson lyfter fram kallprat vid kaffeautomaten på kontoret, liksom fäster ljuset på sådant kallprat, så framstår dessa konversationer som absurda i sin ekande tomhet. Och vardagen, de vardagliga dialogerna hon har med sin pojkvän och de vanliga parmiddagarna de går på med vin och blommor, är tomma på precis samma sätt. Mellan raderna ställs frågan: Är det här allt som är? Ska det vara såhär?

Kapitlena om den vuxna huvudpersonen varvas med inblickar i samma huvudpersons barndom. Där bränner det till rejält, mer öppet. Det leks med Barbie, och ska hon verkligen ha aftonklänning fast det är vanlig vardag? När huvudpersonen ser sina kompisar leka med hennes fina Barbiehus och dockor, så mumlar hon något om att Barbie kanske inte vill byta om hela tiden. Och inte knulla hela tiden, med Ken. Hon kanske har ett jobb att sköta. De kommentarerna bemöts med menande blickar. Det är inte lätt att vara barn och det påminns man smärtsamt om som läsare. Hon rusar hem från skolan och äter choklad på vägen, för pengar som hon smusslat undan från sin trötta mammas plånbok. Hon försöker febrilt passa in, men är för tjock och har fått bröst alldeles för tidigt och vem lyssnar på Lili & Sussie fortfarande, det är ju Roxette som gäller. Hur en människa formas, stöps i en mall. Hur en människa slutligen formas till att som vuxen bli alldeles normal på utsidan, handlar Du hasar av trygghet om för mig.

Det jag hajar till över är att man valt att genrebestämma romanen så snävt som en feministisk roman (fler har tydligen reagerat på genrebestämningen, se Elins blogg). Jag tycker inte nödvändigtvis att det är en (enbart) feministisk berättelse, och tycker att det är en onödigt snäv tröja att klä den här berättelsen i. Den förtjänar att stå för sig själv. Den kritiserar inte bara hur flickor, kvinnor bör vara, utan också hur människor bör vara i stort. Hur det kan bli så att man bara pratar om det absolut vardagliga i ett kärleksförhållande, och hur tomt det är att leva så. Hur en människa är totalt påverkad av samhällsnormer, regler och måsten. Någonstans finns en brinnande, levande, lustfylld person. Dolt bakom lager på lager av konventioner och vuxen lämplighet. Är det såhär vi vill ha det i vårt samhälle?

Förresten så kanske någon undrar över rubriken, där jag skriver att jag vill be Elin om en tjänst? Here goes: Snälla Elin, skriv en till roman. Det här är så bra!

Har ni läst Du hasar av trygghet?