Richard Yates – Cold spring harbor.
Det är svårt att skriva en enkel berättelse som ändå fängslar och är bra. Åtminstone en som fängslar mig. Men Richard Yates gör det. Cold spring harbor är medelklassleda och vardag i en amerikansk förort. Familjerelationer och – tänker jag mig – händer som vrids i ångest. Men det är en ångest som inte nämns direkt, utan som bara osar mellan raderna och rakt in i min maggrop.
Berättelsen dunsar rakt ner i människornas liv och med en skärskådande blick lyfter Yates av locket på deras, inte alltid så smickrande, personligheter. Det är Charles som är pensionerad militärman och lite halvbitter över att ha missat (första) världskriget. Det är hans fru som mest sitter i en solstol och får sina drinkar påfyllda av den ängsliga mannen, som säger till folk att hon är sjuk och inte kan gå ut. Det är sonen Evan som gifter sig olyckligt och sedan kanske ännu olyckligare, fast han är så ung och som sådan lovande. Och så är det flickvännens mamma som ängsligt pratar och pratar för att försöka skapa någon sorts trevlig stämning i vardagsrummet, vid matbordet, i livet. Och de andras blickar på henne som hon bortser ifrån genom att prata ännu mer.
Egentligen, tänker jag medan jag läser, så gillar jag inte direkt någon av karaktärerna. Men jag gillar att läsa om dem, vistas en stund i deras liv. Precis samma känsla fick jag när jag läste Revolutionary Road av samma författare (och gällande den så vill jag bara säga: skippa filmen, håll er till boken). Den ganska blygsamma längden på boken passar bra för berättelsen också.
Det här är Yates sista roman. Det finns en tragik i hans författarkarriär, eftersom hans stora framgångar inte kom förrän efter hans död. Det är först nu som hans böcker filmatiseras och läses av en hel värld människor (alla förmodligen med något dovt i maggropen medan de läser). Det är alltid lika sorgligt när så blir fallet, Van Gogh-grejen så att säga (Vincent Van Gogh sålde bara en enda tavla under hela sin livstid och var utfattig för det mesta), samtidigt som det ju är fint att böckerna i sig får någon slags upprättelse. Nu tror jag nämligen inte att Yates kommer glömmas bort igen i första taget. Jag vill också läsa Easter Parade som jag har förstått ska vara bra. Har ni läst Yates än?
Jag har aldrig läst honom förr, men skulle väldigt gärna vilja nu. Särskilt blev jag intresserad av Revolutionary Road eftersom jag har sett filmen och den kändes verkligen. När någon påstår att filmen inte är något tar jag nästan illa vid mig eftersom den är väldigt stark, men det blir givetvis annorlunda när någon påstår att boken är the real deal.
Ja, läs, läs! Alltså, jag hade läst Revolutionary road precis innan jag såg filmen vilket kanske inte var riktigt rättvist, för då blir ju alltid (nästan) boken hundra ggr starkare som upplevelse. Men jag tyckte inte direkt illa om filmen, håller med om att den är stark, men inte lika stark som boken. : )
Pingback: Lästa böcker november 2011 | ord och inga visor