Anneli Jordahl – Augustenbad en sommar.

Romanen utspelas i slutet av 1800-talet. Poeten Andreas dricker för mycket och blir av sin hustru beordrad att spendera tre månader på en kurort där han ska hålla sig nykter, ta kalla och stärkande bad och dricka rent källvatten. Han ser det som en smärtsam proces, bävar inför en hel sommar utan alkohol och ser på läkaren Liljedahl (som driver kurorten Augustenbad) som en kvacksalvare.

Med ett språk som matchar tiden i vilken berättelsen äger rum – ett språk som vimlar av ljuvliga och numera närmast bortglömda ord (som ”schangdobel”) – berättar Jordahl om en mans tillnyktrande. Hur han slits mellan viljan att greppa tag i närmaste flaska renat och halsa  rakt av, och hur han faktiskt verkar tycka att det är ganska skönt att vara nykter och sakta förlikar sig med de kalla morgondoppen. På så vis är det här en berättelse om att tillnyktra från ett missbruk, med eller mot sin vilja.

Det är också en berättelse om kurorten som fenomen – fascinerande läsning för en nutidsmänniska – och de insprängda autentiska råden för hur man bör duscha och bada, får mig att dra på munnen vid flera tillfällen. Förutom denna yttre berättelse rymmer romanen dessutom klasskillnaderna, förvisso mer utpräglade i slutet av 1800-talet, men som i vår tid återkommer i allt högre utsträckning. De medellösa, de som arbetar på kurorten, är helt beroende av läkarens respekt och gudabenådade välvilja. Om de händelsevis blir gravida utan att vara gifta, så passar de inte längre in. De blir utstötta. Och de fattiga och sjuka, som tack vare allmosor får vistas i en särskild del av kurorten och som får bada på nätterna då de med pengar slipper se dem, smyger runt som vålnader. Bölder i ansiktet, gömmer sig för solens skarpa avslöjande. Det är lätt att dra paralleller till dagens medellösa, utförsäkrade, flyktingar, som alla är beroende av makthavares välvilja. Det är lätt att dra paralleller – vilket Jordahl själv gjorde i en ”Babel”-intervju (SvT) nyligen – till vår tids onämnbara sjukdomar. Som hiv.

Som om detta inte vore nog i en och samma roman, så bjuder Jordahls berättelse dessutom på några stänk av kärlek. Visserligen är kärlekshistorierna dränkta i sorg, svek, orättvisor och krossade drömmar, men kärlek innehåller de ändå. Det är en fantastisk roman, på många olika vis, med ett driv som gör den nästintill omöjlig att sluta läsa.

Den här texten har också publicerats i Folket i bild och jag fick deras tillåtelse att publicera texten även i min blogg. Jag är nog en av de få som tycker att den här romanen är MYCKET bättre än Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), som jag bloggade om här. Augustenbad en sommar grep tag i mig på ett helt annat sätt. Jag har också läst Klass – är du fin nog? av samma författare.

Har du läst romanen?