Élisabeth Filhol – Reaktorn.
Jag brukar alltid vara lite extra förväntansfull när jag ska börja läsa en sekwa-bok. Detta eftersom jag ofta gillar franska romaner av någon anledning, eller så är de osedvanligt bra på att välja ut guldkornen ur det franska. Bara under 2011 så har jag läst Smitning, Ru och Vända blad från förlaget och faktiskt gillat alla dessa böcker mycket.
Tyvärr blev jag inte lika förtjust i Reaktorn. Jag tyckte att det lät intressant med en bok som handlar om att jobba i ett kärnkraftverk. Det måste vara ett jobb som får en att fundera kring mycket, och dessutom innebär det sådana enorma risker. Nudda fel sak och du kan bli alldeles kärnkraft-fucked-up. Jag hade nog aldrig varit tillräckligt intresserad av ämnet för att läsa en faktabok, men en roman slinker alltid ner. Fokus är på en person som jobbar i ett kärnkraftverk och man får korta inblickar i livet och hur man slussas runt periodvis mellan olika kärnkraftverk. Därmed hinner man aldrig landa någonstans och bosätta sig riktigt, utan driver runt i en tillvaro där mest fokus ligger på ens arbete.
På vissa sätt är jag glad att jag läste romanen, just för att ämnet är intressant. Jag tycker att den också berör det faktum att det på många håll börjar bli svårt med fasta trygga anställningar och att man därför hamnar i bemanningsföretagfällan litegrann. Jag tänker på ett Uppdrag granskning som handlade om detta. Men Reaktorn är skriven på ett sätt som skapade sådan distans för mig och så upplevde jag den som ganska långtråkig, om jag ska vara ärlig. Jag kan tänka mig att romanen kan vara intressant att diskutera (typ som bokcirkelbok), och att den diskussionen kan mynna vidare åt många håll. Jag fångades dock inte av berättelsen. Får vänta på nästa sekwa-roman istället.
Har du läst den här romanen? Vad tyckte du?
Jag har precis läst och är mer positiv är du. Jag gillade det kyliga, distanserade och tyckte att det passade innehållet.
Aha, intressant. Jag förstår vad du menar, att hela miljön och känslan i boken var kylig rakt igenom. Det var nog helt enkelt bara att sådan kylighet och avskalad prosa inte tilltalar mig. : )
Jag håller faktiskt med dig, jag tyckte på ett sätt att det kyliga språket passade, men samtidigt blev det för faktaspäckat och de båda ingredienserna passade inte riktigt ihop. Det blev lite för tungrott. Jag kan hålla med om att den nog gör sig bra i en bokcirkel för då kan man diskutera procedurerna på ett kärnkraftverk och inte bara lägga den åt sidan och tänka ”Jaha,,,”. Samtidigt tyckte jag att den kändes genomarbetad och jag tyckte om språket,men hade velat ha mer liv i den. Delen som handlade om Tjernobyl var i mina ögon intressantast och ja, då har väl författaren på ett sätt misslyckats…men jag ska ha koll på Èlisabeth Filhol, om hon lyckas pressa ut en så välarbetad debut så tror jag att tvåan kan bli bra…får se…:-)
Ja, jag brukar gilla tungrott iofs men detta blev på något sätt tungrott in a bad way… Håller med dig om att Tjernobyl-grejerna var mest intressanta, absolut. Dock kommer jag nog inte orka hålla koll på tvåan, du får berätta om den var mindblowing när den väl dyker upp så kanske jag ger den en chans!
Pingback: Mitt läsår 2011 (den sista lässammanfattningen, jag lovar) | ord och inga visor