En sak som är väldigt påtaglig på mässan är alla signeringar. Överallt sitter författare och signerar böcker. Och det är fint, eftersom det betyder mycket för många att få en bok signerad. Jag samlade på autografer när jag var liten och minns den magiska känslan i att ha Robyns/Pernilla Wibergs autograf i min fina mapp. Jag hade faktiskt till och med Astrid Lindgrens autograf, men den kom bort sedan – ett traumatiskt minne. Men numera så struntar jag fullständigt i signeringar och autografer. Jag tycker det finns något mediokert i att finna ett värde i en ”massproducerad” signering på vitt papper. Det vore skillnad om man personligen – och då menar jag inte ”hej vad heter du, okej, nästa, hej vad heter du” – fick en dedikation av en författare som betytt mycket för en. Men jag har lite svårt för signeringshysteri.

Detsamma gäller kändishysteri. Varför är det så märkvärdigt att se en känd person, som inte betyder något för en? Jag kan bli lite chockad när jag ser Lars Winnerbäck eller Jocke Berg på stan eftersom deras respektive musik har betytt så otroligt mycket för mig. Men att som vuxen människa bli helt ”wow” över att bara SE en person som råkar vara känd för något som inte berör en. I just don’t get it. För den som bryr sig så är förmodligen bokmässan ett paradis. Man märkte på mässan att många tycker att det där med kändisar är en riktigt stor sak. Kändisar för kändiskapets skull, vill säga. Hmpf, säger jag om det. Obs att jag tycker det är annorlunda om personen ifråga/det den skapat betytt något för en.

Och så är det konsumtionen, som omger en som en svallvåg av habegär på mässan. Konstigt nog så gjorde det där överflödet av mässpriser, montrar och glänsande bokomslag mig inte så köpsugen. En dag var jag inte ens nere bland montrarna, just för att det blev för mycket.

Detta är några av de få nackdelarna med Bokmässan, hoppas att ni står ut med lite neggo också. Seminarierna var räddningen, ni som inte går på seminarier när ni är på mässan borde garanterat göra det! Långa, intressanta samtal om sådant man älskar i ett lugnt och tyst rum. Det blir sällan bättre (och nu kanske det börjar bli uppenbart varför jag älskar att plugga litteraturvetenskap…).